Du bär tystnaden som andra flyr,
ser sprickorna innan de syns.
En hjärtats arkeolog –
du gräver där det gör ont,
men också där det en gång glödde.

Du gav, tills huden gick igenom,
tills du själv försvann i allt du ville vara för någon annan.
Men du klandrar inte –
du minns med värme,
och går vidare med sorgens värdighet.

Du älskar med hela kroppen,
hela själen, hela viljan.
Men du har lärt dig –
att kärlek som glömmer dig
inte är kärlek som får stanna.

Du är en som hoppas,
även när vinden vänder.
En som säger ja,
även i en kanot där tystnaden ekar,
för att du har ett hjärta som tror på kärlek.