Vi föds ur mammas kropp,
vår första värld.
Den omgav oss.
Sen har vi den bredvid oss.
Vi rör oss bort och kommer tillbaka.
Hur vi gör det beror mycket
på vilka kommentarer vi får från henne
och andra viktiga människor.

I dessa rörelser söker vi en och samma sak
hela tiden, dag ut och dag in, året runt.

Oss själva.

Det går inte.

Vi är redan där och det är vårt fängelse och när vi säger att vi söker oss själva så längtar vi efter friheten att slippa oss själva.

Därför är det omöjligt.

Och det skapar det vi kallar Livet.

Först ute i naturen vågar vi andas utan att tänka på att vara oss själva.

Eller bara vara oss.

Eller bara vara.

Eller bara.

Eller.