Den stora tomheten.
Nollpunkten då allt
bara kan bli bättre.
Hon har blivit utslängd
från en psykiatrisk
avdelning igen, på
grund av platsbrist,
försvarslös, förtvivlad.
Det är ingen som minns
vem hon egentligen är.
Ensamheten monumental.
Självmordsförsöken, vilka
hon fick utskällning för.
Samhället är speedat och
hårt, livet en katastrof.
Uppväxten en katastrof.
Psykosernas katastrof.
Hon åker buss hem till
sitt fängelse på Påskafton.
En pojke ler så stort mot
henne och hon fylls för
en kort stund av ett hopp.
Hemma arga brev från
hennes värsta fiender
föräldrarna vilkas medkänsla
är lika med noll på grund av
jävligt dåligt samvete.
Grannens katt Holger kikar
in, lägger sig i hennes famn
och spinner. Han är hennes
bästa vän. Psykiatrin har
missat diagnoser bipolär
sju inläggningar. Depressionen
och gränspsykosen är en
fullskalig katastrof i
kombination med det
kraftiga psykosomatiska
trötthetssyndromet. Hon
känner sig som gjuten i betong,
apatisk och överkörd av livet.
Läkaren på avdelningen en
katastrof. Livet en katastrof.
Världenen katastrof. Holger
trycker sin nos mot hennes
ansikte..Det är en gudstjänst
på TV. Lyckliga Jesus som äntligen
dog. En spattig pundare ringer
på dörren och vill låna pengar.
Hon säger äntligen ett tydligt
nej. Hon ber Fader vår, tar en
sömntablett och går och lägger
sig med Holger bredvid. Endast
i drömmen är hon fri. Sov så
gott Helena och Holger.