Mitt namn är Sylvester Silverstjärna. Ibland så kommer känslan av total meningslöshet. Men jag självömkar inte. Jag är en kämpe av högsta rang. Dock denna känsla som att köra runt, runt i en rondell år efter år. Känslan av att jag kan det här. Känslan av att sitta utanför ICA och äta årets första glass och känna sig misslyckad och övergiven. Glass den enda trösten som existerar. Att beskåda alla människor som naturligtvis överhuvudtaget inte bryr sig om att jag finns till. Det är tungt att bära på en så pass stark, överväldigande och obesvarad kärlek.
Samhället ett slags mentalsjukhus där vi alla går i korridor år efter år. Människor som tvångsmässigt förödmjukar varandra och allt det våld som blir konsekvensen och psykisk sjukdom. Kristdemokrater som behandlar de fattiga som skit. Känslan av att man har fått nog för längesen. Jag har sjukersättning och ingen sysselsättning. Brukar äta en glass och beskåda andra medborgare och räkna fåglar för att få dagarna att gå.En pojke i förrgår på cykelbanan som log så varmt mot mig, det var livets ljus som gjorde min ryggrad rak och min promenad glad och spänstig. Men för det mesta ändå känslan av att ha gått vilse i en enormt stor stad där folk är stressade och väldigt aggressiva och hotfulla och man kan inte höra mammas rop att det är middag tillsammans med en pappa som är deprimerad och på dekis. Bristen på medkänsla i ett samhälle som vittrar sönder självförstörande. Mycket hellre våld än likgiltighet. Man sitter utanför ICA och äter en glass och försöker se meningsfull och normal ut vilket man inte gör.
Man går hem med en stark känsla av vara ett väldigt alienerat UFO, en föredetting som borde sluta publicera deprimerande texter på nätet, samt ta sig i kragen och rycka upp sig och göra något vettigt av sitt liv. Kärleken kan vändas till en extremt destruktiv kraft som man inte ska leka med, svika och manipulera. Man går en promenad runt skogen och försöker frisk ut med en god riktning i livet och tillfreds. Man säger mycket vänligt hej till ett par i motionspåret men deras blickar som bara skriker att man ska skaffa sig ett liv. Man försöker harmonisk utbmen ett tränat öga kan se den starka desperationen lysa igenom och en längtan som snart dör av svält. Det syns så väl att man är en väldigt ensam människa och man skäms över att vara så patetisk och dålig.
Ens monumentala kärlek är det ingen som tar på allvar eftersom man är en före detta psykpatient som rör sig suspekt ute i det hårda samhällets marginal. Man äter frukost i en känsla av att vara en sund och normal medborgare som tar sina mediciner och är snäll, väluppfostrad, och aldrig säger emot.
Man försöker skrida fram som en grandios
konung genom miljonprogrammet men
några rabiata barn skrattar åt en och kastar sten. Finns det inget välsignat sammanhang där man kan bli älskad och respekterad?
Måste hela ens liv vara en serie pinsamma förnedringar som man inte förmår försvara sig emot? Mamma som grät, skräckslaget och förtvivlat när hon var förbannad. Pappa som föll i ett decennium rakt ned i döden. Hur hela ens familjs självkänsla bara föll som en sten ned i helvetets avgrund på grund av hans undergång och självmord. Min psykos som kom som ett brev på posten när jag var 21 år
gammal. Ett obeskrivligt lidande under
ett års evighet. Jag irrade omkring och
var som förstenad och död. Störningen i min familj med sin påklistrade glädje, positivism
och optimistism som var en löjlig parodi.
Katastrofsirener som skriker men alla är
döva. Jag satt på mitt rum och lyssnade
på Magnus Uggla Varning på stan och
intalade mig att jag bestämt var någon
annan och att pappa inte hade begått
självmord utan var på en resa och snart
skulle komma hem och vara i toppform.
Hur jag stängde av, förträngde, kapslade in fram tills det psykotiska sammanbrottet var
ett faktum, jagets upplösningstillstånd som
var både konstant och outhärdligt. Jag skrämde folk med min blotta urballade
uppsyn och mitt obegripliga absurda prat.
Man sitter utanför ICA Nära på en parkbänk
och äter en glass och försöker att utstråla
att man är glad och har full kontroll på sitt
underbara liv men folk bara går förbi och glor
medlidsamt på en. En tant kommer fram och skänker en tjugolapp och säger väldigt påträngande och nedlåtande att hon tror på
en och att allt ska bli så bra om man ber till Gud. Moloken går man hem och kräks fem gånger psykosomatiskt. Så vad ska man göra med sin dag? Grannen knackade på stridsmålad i ansiktet och ville låna pengar som vanligt. Det är april och kyligt idag. Ännu har inget fruktansvärt inträffat. Damkronorna spelar mot Ungern i VM klockan 15. Katterna är inne. Två friskolina tjejer sopade upp gruset på gångstigarna förut. Ett tydligt vårtecken. Frysen som brummar självbelåtet med en stark framtidstro. Jag ska lägga in en ny snus. Solen har kommit fram och säger hej ha en bra dag. Den ursinniga kärleken som utlöses när det verkligen är skarpt läge. En psykiskt instabil man är man som försöker att intala sig att man har ett OK liv. Man försöker att få kontakt med folk men det är fullständigt lönlöst. Man bygger kojor inomhus för att det ska bli som i ens barndom. Man leker fantasilekar och för en dialog med personer som inte existerar. Man gör allt för att slippa vara så jävla ensam. Katternas varningssignaler på att nu börjar du balla ur älskade husse. Man mediterar för det gjorde Leonard Cohen och man ber de mest innerliga bönerna. Mobiltelefonen som nästan aldrig ringer. Vad är det för allvarligt fel på en?
Man sitter uppe i ett träd i City och hoar som en uggla, skriker som en gris för att bli älskad och få bekräftelse. Den unga kvinnliga polisen är arrogant och hårdhänt. Man ligger utslagen i fosterställning i arrestcellen på en gul plastmadrass och gråter som ett barn. Man forslas till akutpsyk. Läkaren är ett läbbigt odjur med en kylslagen attityd. Man klassas som ganska gränspsykotisk och hamnar på avdelning. Skötaren Kent han med de varma ögonen jobbar ikväll. Vi diskuterar så gott det nu går i mitt tillstånd Fjodor Dostojevskij och Karin Boye. För första gången på månader så är det någon som respekterar mig och tar mig på fullt allvar. Mitt höga blodtryck går ner och ångesten klingar av. Att vårdas på psykiatrisk klinik är alltid det bästa i livet. I en härlig kärleksgemenskap vandrar vi patienter fram och tillbaka i korridoren som en helig religiös ritual. Den snygga kvinnliga Doktor Kräm ser på oss med en skeptisk, ömsint och moderligt överbeskyddande blick. Man får sin härliga nattmedicin av en snäll manlig sjuksköterska och lägger sig. Man känner sig som hemma och i ett vettigt socialt sammanhang. Gud är på avdelningen ikväll. Den paralyserade ensamhetskänslan är borta och man är en människa igen. Mamma förbjöd mig att vara svag och ledsen när jag var liten. Då började jag spela stark och glad, tacksam och nöjd i alla lägen. Pappas självmord och så var psykkarusellen igång i mitt huvud. Mamma som manade mig att vara riktigt positiv och optimistisk så ordnar sig allt. Pappa som låg på bårhuset var icke-kontaktbar, kall, stum och döv. Mamma var så duktig och energisk med allt det praktiska och ekonomiska. Vi flyttade snett över gatan till ett mindre radhus och jag låg i mitt lilla rum med bruna tapeter och kände mig klart konstig i huvudet. Mamma var i en euforisk trance och tyckte att allt var så bra. Hon var en katastrof till förälder med förödande konsekvenser för mig. En styvpappa bara dök upp och flyttade hux flux in hos oss. Han mobbade mig väldigt hårt. Mamma gjorde ingenting. Avdelningen är lugn och tyst. Bara nattsköterskan som tassar omkring. Här vill jag alltid bo. Det var säkert skolskjutningen på Campus Risbergska som triggade igång mitt dåliga mående. Det blev svart inuti mig. Det och ensamheten. Gränspsykosen tilltar i styrka och jag lägger tre ägg i sängen. Ett grönt, ett rött och ett grått. Doktorn står och stirrar på mig lamslagen. Jag kan skönja en stark förtvivlan i hennes vackra ögon. Jag blir en rabiat rovfågel som lägges i bältesrummet och en spruta lugnande. De andra patienterna är rädda för mig efter att jag har hackat och klöst dem. Dosen zyprexa antipsykotiskt höjs avsevärt med följden att jag blir ett ingen och ingenting ett par veckor, ungefär som Jack Nicholson i filmen Gökboet när han hade blivit lobotomerad. Sakta kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag fyller 60 år och avdelningen har köpt en princesstårta. Alla sjunger och hurrar för mig och jag är lycklig som ett barn. Tänk att kärlek kan kännas så skönt och befriande. Vi kramas och sen sitter vi i rökrummet och röker varsin ciggarill och diskuterar världspolitiken. Min största glädje i livet är att vara inlagd på just den här härliga avdelningen. Jag har börjat skriva på min självbiografi. Mitt fruktansvärda liv som jag verkligen inte hade förtjänat. Det håller skötaren Kent han med de varma ögonen med om. Doktor Kräm också och alla patienter som jag har pratat med här på Kärlekskollektivet. Här bryr vi oss om och tar hand om varandra.
Några stycken kombinerat deprimerade och gränspsykotiska systrar och bröder går dock inte att få kontakt med. Psykisk ohälsa kan innebära en hemsk plåga och pina. Grannen tar hand om mina katter Rolf och Klara och har börjat att städa min skitiga lägenhet för att beta av en skuld som vi har som en deal. Doktorn säger att jag behöver en vettig sysselsättning om dagarna och att jag måste börja motionera regelbundet. Jag håller med henne och börjar genast att utöva en snabb skridskoåkning i korridoren. Skötaren Kent han med de varma ögonen hejar på mig.