Alla minnen rullar på
som filmer inom mig.
Jag fantiserar om en verklighet
bortom fantasin –
där mörkret är sanningen
och verkligheten ur balans.

I det dystra av mitt starka inre
vill jag hålla en fasad som är stark
men känner mig svag –
manipulerad till gränsen av desorientering.
För jag vet inte längre
vad som är rätt eller fel.

Mina begär är som en hunger
som ständigt vill ha mer.
Och livet är en cykel,
ett jävla schackspel –
där varje drag kräver flera tänk
men ibland vinner impulsivitet.
Och felstegen
kostar framtiden.

Det skapar en ond cirkel
som till slut
får dig att ta ditt eget liv –
i en misär av det inre.

I spegeln
ser jag en bild så destruktiv.
I det röda blodet
vill vi drunkna,
men i sanningen
ska vi gråta.

Tårar av rädsla
blir till slut sten.
Och när makten i det inre
saknar svärta
vill vi bli ett
med oss själva.

Men livet ställer till besvär.
Och jag gråter mig till sömns
efter nattens obehagliga verklighetsbild
av den sanning
som aldrig fick komma fram.

Är jag nu ett med mitt inre?
Det mörker jag alltid åtrått...
Tillsammans –
ska vi nu besegra
den bild av universum
vi själva anser är fel.