Tar med livslotten på gamla utflyktsmål; till när sparlågan slocknade, ruttnade, och allting blev alltför övertydligt tydligt.

Ligger biten och bitter under minnen av mina gamla långa skuggor skärande in i mörkret; världen, detta formbara stycke med oturen intakt från före vaggan till efter graven.

Har tappat utseendets förtur och är tvingad till vishet... Är lik en murken gärdsgård med obotliga komplex om att ge rättvisa... Ge välvilja till de obotligt förmätna och maskätna... Dumhet kostar och kostar...


Hör ett stormbrutet träd tala ödesmättat;

Mina plågade grenar
redan sönderskurna av lidande
piskar mig vidare i åren vilka aldrig läker.


Kärlek.