... med outgrundliga
mängder av ren smärta ...

Önskar åtminstone
någon inom hierarkin
kunde visa lite civilcurage
och ta de beslut
som borde ha tagits 
för så många år sedan ...

Istället noterar jag
för var dag
ännu lite mer
hur en situation
som sedan länge redan
är och har varit 
minst sagt akut ...

... synes escalera
bortom varje tänkbart
önskvärt slut ...

Likväl ber jag tyst
inom varje litet
skrymsle och vrå
i hela mig
att det visar sig
finnas någon
någonstans ...

... som har mod nog
att ge min älskling
mitt allt
en rimlig chans ...