Påskjazz på radion, och någon försöker minnas varför vi firar. Basgången glider långsamt genom köket som en gammal tanke: om uppståndelse, om längtan. På bordet: kallt kaffe, tre fjädrar i en vas, ett kvitto från en annan tid. Jag uppskattar ledigheten – fyra dagars ut- och inandning. Den gamla februariluften sitter fortfarande kvar i väggarna, som damm i springorna, som kli under huden. Torr, recirkulerad, använd för många gånger. Nu står fönstret på glänt, och något trevar sig in – försiktigt, som om också det är ovan. En antydan av jord, och något som skulle kunna bli gräs.

Om jag ska utvärdera året hittills – känns det som att rida in i något med viss förväntan, kanske till och med stolthet. Som Jesus på palmsöndagen, när han rider in på en väg som ser ut att leda någonstans. Första dagen: solen i ögonen, folk som hejar. Andra dagen: tvivel, något skaver. Tredje: fast i något man inte längre styr över, en inre storm som rullar fram utan att man kan stoppa den.

Jag känner att vi har gått över en gräns, men jag vet inte vilken dag jag är på än – eller om jag är på väg någonstans alls.

Jag går ut i trädgården. Det är inte mycket att se där än. Markerna ligger i kaos, som om vintern inte riktigt har släppt taget. Blommorna är fortfarande ovakna, halvklädda, för tidigt ute, och där ligger klumpar av jord som inte riktigt orkat sätta sig. Här ser ut som en förvirrad natt, som om någon glömt stänga fönstret innan morgonen kom. Våra kaniner ligger stelt i gruset, som om de känner på sig att värmen inte är långt borta men inte riktigt vet när. Ingen har varit ute och pysslat om. Allt är bara på väg – men ännu inte här. En oavslutad dag. En väntan.

Så går jag tillbaka in, där kaffet är kallt, och fönstret fortfarande står på glänt. En påminnelse om att inget riktigt har hänt än – men ändå, här är vi. Något är på väg. Kanske kommer allt att ordna sig. Men kanske är det just det här som livet handlar om – att vara mitt i en rytm som inte är skriven, där det finns utrymme för misstag, för improvisation, för att gå fel ibland – och ändå låta det vara en del av dansen.