Bilen rullar ut ur Stockholm
med solen i ryggen
och världen framför mig. 

En kopp kaffe i mugghållaren
snus under läppen
och radion spelar
något halvdant
från tidigt 90-tal.

Asfalten blir lugnare
ju längre söderut
jag kommer.

Och sen efter dryga 30 mil
där det alltid händer
öppnar sig världen vid Brahehus.
Någon drar undan
ett draperi och säger:
“Titta. Det här är livet.”

Där ligger Vättern 
med sitt öppna hjärta.
Solen glittrar över ytan
som om någon strött diamanter över sjön.
Det är nästan löjligt perfekt
det där ögonblicket
när Vättern kliver fram vid Brahehus.
Landskapet liksom kliver upp på scen och säger:
“Tack för att du kom – nu kör vi.”

Trettiofem kilometer ren terapi
i motorvägsform.

Jag kör inte längre bil
för nu flyter jag fram 
genom landskap som verkar ha målats
snarare än vuxit fram
bland grevar och baroner.

Brahehus ruvar lite på sig
likt en stenåldersinfluencer
Gränna blinkar till med sin polkagrischarm
och hela världen känns för en stund

helt jävla rätt!





Foto: jkpg.com