Ack, Absalon, ärkebiskopsstaven
måste redan vägt tung i din hand
när Skeingeborg restes vid rikets gräns
på ditt påbud, eller av soldaters händer,
på land vunnet med härdat stål och tro.

Än idag vilar muren
omgiven av rostmörka vatten,
på en ö där Helgeån blir sjö.
Av balladen som levde här
har vi bara stenarnas främmande texter kvar.

Hur ska någon, Absalon, kunna minnas?
Medan du sträckte dig mot solen
dolde sig borgen i skuggan,
och glömdes i ditt Köpenhamn,
där blott en ensam röst kan höras
bland de hundra historier som viskas:

din krönikör Saxos hand förteg dessa stenar –
men i glömskan blev de skonade
från maktens hammarslag –
ett minne räddat av glömskan:
marken bevarade det skriften förträngde.

Inte bara böcker bär historia,
i skogarna fick allting växa vilt –
gamla vanor, glömda vaggvisor levde kvar
när fjärran kungar drog nya gränser,
och vid elden möts ännu då och nu.

Absalon, skåda din glömskas verk:
här rör sig solen alltjämt från öst till väst,
här viskar Skeingeborgs rester:
”Kungars fåfänga, rikens fall –
allt förgängligt, men myrarna bär vittne.
Sjöns sanka botten är äldre än era riken,
och under Helgeån unga broar
strömmar gamla, järnrika vatten.”

Och här, i sommarens sista dis
blir landskapet en fresk –
formen är kvar fast färgerna bleknar
och en hand sträckt mot solen
blir en hand upplöst i ljus,
men i kvällens brasas glöd
återkommer borgen genom
nya ord om gamla stenar.

För Absalon, om du aldrig skådade sommarljuset
över sjön vid Skeingeborg – minns detta:
det är nu vi formar berättelsen om det som varit.