Dit vägen leder vill jag förevigt vandra
i riktningen av det manuella trippandet.
Vill förlora mig själv i stunden av intensiv hetta.

Borta... Ensamheten.
Omfamnar mitt inre –
ett hjärta av stål med ett mjukt inre.

I det vackra, underbara, stilla
vill jag mer än vandra till oändlighet.

För bortom min fasad är jag – jag.
Och bakom masken är jag – jag.

I tiden av stillhet
vill vi alla se det katastrofala men vackra.

Bortom gränsen mellan sten och himmel
stannar tiden vid ögonen av bruset.

I orkanens öga
är jag bortom tröstan –
men njuter av den historiska tystnaden.