En krampaktighet
håller kroppen samlad,
men något diffust är den;
en plats för ginnungagöromål;
ett moln i ett blekt ljus;
en böljande starflocks väldiga fågeldans,
tät snöyras ögonbläster över träsket
med bitande kinder,
eller en närsynts vintriga stjärnhimmels vändning
av töcken,
för knappt skönjbar är du,
när man tittar närmare i dina himlar av grundämnen,
dina köttvärldars armador av molekyler,
dina synapsliga frågeställningar obesvarade
i intelligensens hemlösa fyrverkerier
högt över det omedvetnas liturgiska hädelsehorisont
i självets mörkrädda svärta