När tidens tand reflekteras i spegeln,
påminns hon om sina yngre dagar.

En tid då hennes vackra yttre ännu inte mött gravitationens kraft.
En tid när rymdens lagar gällde,
och hon svävade långsamt genom mörkret,
fumlande efter en grund att stå på,
kippande efter luft.

Genom tid och rum har hon trätt in i atmosfären,
likt ett stjärnfall.

Men till skillnad från stjärnfallet,
som tynar bort i gravitationens grepp,
växer hon i styrka.

För här börjar hon förstå.
Här finner hon sin mening.
Sitt fotfäste.
Sitt andetag.