En dagboksanteckning:

Jag tänker ibland på pappa. Och på det uppsvällda monstret i kistan som stal hans begravning. Jag tänker på alla år han tillbringade i urnan, vinkelställd som en prydnad i en monter på andra sidan jorden. Jag vet inte exakt hur länge, men det rörde sig om flera år. Urnan skulle egentligen ha begravts tillsammans med farmor, men blev kvar i vardagsrummet och glömdes bort.

Till slut hamnade han på kyrkogården i Suchitoto, en stad han inte ens kom ifrån.

Han var en herrelös hund min pappa och han var brutal när han lekte. Ibland frågade han:
-Vill du se Gud? Man skrattade och sa ja. Sedan tog han tag i ens huvud med sina stora händer och lyfte upp en så högt han kunde. Där dinglade man i 1-2 minuter och fick huvudvärk.

En annan gång kunde han fråga:

– Vill du veta hur en näradödenupplevelse känns?

Man skrattade och sa ja. Då jagade han en runt i huset och kittlade en med skäggstubben tills man nästan fick skrubbsår på magen och var nära att kvävas av sitt eget skratt.

En tredje gång tog han med storasyrran till ett Hare Krishna Center och hon rymde hemifrån. Där fanns nämligen en viss Hridayananda Dasa Goswami som hon hade kärat ner sig i.

("Hridayananda Dasa Goswami" betyder för övrigt, passande nog "Den som gläder hjärtat").

Morsan blev vansinnig. Och pappa fick ge sig ut mitt i natten för att hämta hem henne.

Min pappa var fotograf, gnostiker och epileptiker.
Han följde självläkningens alla grundregler och dog ensam i sin lägenhet, 54 år gammal.

Ett helt liv har passerat sedan dess.
Jag tror att han var galen.