En smått genialisk text hade min teaterkurslärarinna skrivit. Varje rad återspeglade tydligen vad barnen verkade säga i bilden (tavlan?) ovanför. Fastän det ingalunda var dialog i texten..! Snarast fungerade den som någon sorts filmpoesi. Först hade jag tyckt det blott var en ordinär dikt. Den stod att läsa i en tidning ombord på en buss.

Vi for med på en annan poets potentiella resa. Hon hade hyrt hela långfärdsbussen bara för att hämta upp sin lille vän vid skogsparken. Pojken dröjde i timmar... vi fick backa och försöka parkera rätt, för att inte missa upphämtningen. Visste ej om jag borde flytta mina väskor från sätet bredvid, men poeten måste ju ha ordnat plats. Till sist dök vännen upp.