Vem upptäcker andras ensamhet snabbast ?

Den som själv känner sig ensam eller
den som känner sig ombrydd ?

Man kan tänka sig att på sig själv
känner man andra.

Å andra sidan kan ens egen upplevelse av ensamhet
vara så jävla ingrodd
att perceptionen "inte räcker till"
för att se andras ensamhet.

Jag vet inte riktigt var jag står
men jag reagerar blixtsnabbt på ensamhet.

Den luktar fan lång väg.