Psykoterapeuten kunde ibland vara en fullfjädrad idiot. Klienten var ett vandrande snurrande kaos, en våt fläck som inte visste var han skulle göra eller ta vägen. Psykoterapin gick ut på att den blinde ledde den blinde. Två döva personer satt och talade med varandra i en falsk känsla av trygghet och meningsfullhet. Klienten kunde inte veta vad det var som hände och blev bara allt sjukare av denna underliga samtalskontakt. Psykoterapeuten en självgod vilsegången stropp. Till råga på allt även präst.

Klientens så kallade liv en väldigt snurrig cirkus efter ett psykotiskt år som nästan tog hans liv. Den jävla familjens och omgivningens tvångsmässiga förljugenhet. Samhällets kompakta mörker med djävulen som manipulerade även de goda människorna. I en fågelholk satt klienten och skakade i sin konstanta ensamhet. Endast katterna älskade och förstod honom. Inga diagnoser och således ingen medicin. Djävulen som njuter. Ett trötthetssyndrom exploderar i kroppen en överjävlig sommar 1991. Psykoterapeutens vansinniga positivism och optimism och avsaknad av självinsikt. Klienten sitter fast i ett svart hål oförmögen att förklara sin situation.

Kärlek existerar bara tillsammans med
katterna. Klientens bipolära mani exploderar och han blandar speedad sanning med ren och skär gallimatias. Mamma är en giftig reptil som spottar spydigheter och lögner omkring med en underliggande otrolig skuldkänsla. Klientens tillstånd växlar till depression och gränspsykos och psykoterapeuten får ett dånande vredesutbrott och tuppjuck. Klienten är mycket sannolikt besatt av en demon.

Sommaren löper på med en fullständigt galen surrealism. Katternas kärlek sviker inte. Aldrig kommer det någon och hälsar på eller ringer till klienten som är en psyksjuk eremit. Vad som helst bara inte psykiatrin. Örebro är en hemsk liten skitstad. Psykoterapeuten häver ur sig att klienten har haft ett bra liv. Klienten har börjat att tycka synd om honom. I en nattlig dröm så nollförklarar han sin psykoterapeut och berättar under ett samtal om denna dröm.

Psykoterapeuten ser tillintetgjord ut vilket får klienten att tycka ännu mer synd om honom.
Varför avbryter klienten inte helt enkelt denna meningslösa samtalskontakt? I skrivande stund så vet jag faktiskt inte det. Sju års psykoterapi med en omedicinerad psykiskt sjuk klient var inte en lätt nöt att knäcka. Allt var inte förgäves när klienten hade en bättre period. Vad som var problematiskt var psykoterapeutens självgoda och auktoritära attityd. Som att vara på audiens hos kungen.

Att vara ingen och ingenting tillsammans med någon som är allt och vet allt. Aldrig under dessa sju år grät klienten under samtalen. Han var psykiskt sjuk mellan åren 1976 - 2014. Under psykoterapins sju år så var jag aldrig riktigt närvarande. Jag spelade att jag var någon annan. Som att leta efter saker i ett kolsvart rum. Som att famla i ett ickevara efter det som är. Känslan av klaustrofobi i sin egen kropp och att kvävas i ett vakuum. Att hungra efter att äntligen få komma hem till ett riktigt liv men man är fast i ett koncentrationsläger av en allvarlig inre nöd. Det är ingen som vet vem man egentligen är och inte man själv heller. Det är bara katterna som vet. Ett vansinnigt festande denna sorgliga och desperata sommar 1991 som i kombination med diagnoserna blir en serie katastrofer.

Plankar in på en konsert med Ulf Lundell men han verkar vara lika mycket på dekis som jag, dessutom är han alkoholpåverkad. Psykoterapeutens tilltagande trötthet och frustration. Klienten som är i akut behov av psykiatrisk vård. Den sexuella relationen med en äldre kvinna under våren under den bipolära manin och i en ödesdiger kombination med alkohol. En sån otrolig kärlekslöshet. Sveket mot bästa vännen Anna som utlyste en förbannelse över mig. Trötthetssyndromet som bröt ut i juni var så här i efterhand inte alls någon överraskning. Jag var ett oroligt och rastlöst spöke som cyklade omkring i en främmande stad och låtsades att vara någon.

U2 Achtung baby på skivtallriken. Tung platta. Finanskrisens kraftiga jordskalv under hösten. Det blev plötsligt svårt att få ut pengar från socialen. Hösten en surrealistisk gränspsykotisk mardröm i min äckliga och mörka lilla enrumslägenhet. Katterna det enda ljuset. Psykoterapeuten som kunde ha gett mig rådet att vända mig till psykiatrin. Det var ingen som gjorde det och själv hade läst om vanvård och fått för mig att psykofarmaka inte alls var bra. Jag satt fast som i ett skruvstäd och någon medkänsla fick jag överhuvudtaget inte förutom från bröderna Jim och Jam.

Kombinationen gränspsykos och bipolär depression är fullständigt orimlig outhärdlig. Verklighetsuppfattningen blir surrealistisk och skev. Alla människor i min omgivning drar sig undan. Psykoterapeuten är en patetisk förprogrammerad robot och moralgubbe som sitter och predikar helt obegripliga saker. Örebro är ett helvete av hybris och jantelag på samma gång fullt av galningar som borde vara inlagda inom psykiatrin. Den starka lusten att döda någon, vem som helst, på ren impuls och med en fantastisk glädje. Jag umgås med en kvinna och jag undrar vad det är som får henne att vilja vara med mig. Hösten och vintern

1991-92 är en otroligt absurd mardröm som det inte går att vakna upp ur. Min ångest peakar i en otrolig anarkistisk cirkus som har ballat ur. Varje dag ett utstuderat straff för någonting jag har gjort men glömt bort vad det var. Människors aggressiva blickar i mataffären. Folk som älskar att urskillningslöst få utlopp för sin ilska mot de som är svaga och utslagna. Twin Peaks går på en kanal jag inte har, staden där vem som helst kan göra vad som helst mot vem som helst när som helst. 

Folk i Örebro som njuter av att kränka och förnedra människor som inte på något sätt har förtjänat det. Den starka lusten att döda någon, vem som helst, på ren impuls och med en fantastisk glädje. Att jag inte kollapsar totalt är förundransvärt. Demonen inom mig är urstark. Jesus Kristus är chanslös. Slaskiga och grå vinterdagars terror och att hamna i säng med en mycket störd och psykiskt sjuk kvinna. Man gör som psyksjuk saker man aldrig skulle drömma om som frisk. Pseudogemenskap, ångest och känslan av overklighet. Jag gråter aldrig i den här äckliga mardrömmen, jag bara plågas i ett inferno som aldrig upphör att grilla mig.

Psykoterapeuten verkar gilla hur jag mår, att jag
sannerligen har förtjänat mitt mående.
Örebro är ett öppet mentalsjukhus där vi cyklar och går omkring helt etiskt och moraliskt desorienterade, fullständigt oförstående varför vi existerar. Kan man bara inte få dö snart? Jag vandrar omkring på måfå knäckt och vägrar att förställa mig. Folk förskräcks och vänder bort sina blickar. Samhällsmaskineriet bara måste fungera. Människor måste anpassa sig till stressen och kärlekslösheten, ytligheten och idiotin. Den kapitalistiska samhällsapparaten drivs av cynism, arrogans och skräck.

Själsfrånvaron är alarmerande. Folk begår självmord. Folk går in i väggen. Folk kräks av psykosomatisk och postraumatisk stress och psykiatrin är ett sanslöst dåligt skämt. Arbetslösheten ökar i landet i detta finansiella djupdyk. Svenskarna sitter och fryser om sina förkrympta själar. Själv så ligger jag i sängen och undrar vad jag ska ta mig till med mitt mående som är på gränsen till panik. Rummets enda fönster stirrar på mig kritiskt och nedlåtande.

Der blir aldrig fullt dagsljus i den jävla lägenheten. Jim och Jam är ute och telefonen ringer nästan aldrig. Det är i mars 1992 och jag funderar allvarligt på varför jag inte begår självmord. Vad har jag att leva för? Skrivandet är meningslöst. Jag lever för katterna och för ett väldigt svagt skimrande hopp som jag inte vet vad det innebär och kan leda till. Psykoterapin står still. Min mamma oxh äldre syskon har jag ingen kontakt med.

Min pappa tog livet av sig i maj 1976 när jag fyllde 11 år. Jag har inget minne av honom. Den annalkande våren känns som ett hot. Allting är skrämmande och förvrängt. Jag cyklar på stan och känner mig klart psykotisk. Är man jävligt svag och dessutom annorlunda så är man ingen och ingenting. Folk som stirrar som att jag vore ett motbjudande monster. Anna som hjälpte mig ur en monumental psykos 1987 hör av sig och har förlåtit mig för att jag hade sex upprepade gånger med hennes arbetskamrat året innan. Att umgås med Anna är bara katastrofalt i det urspårade tillstånd jag befinner mig i. Jag kan bara umgås med katterna.

Djävulen är framgångsrik i mitt så kallade liv, och spär på mitt lidande. Sommaren är en konstant förnedring. Jag försöker att rycka upp mig och testar ett beredskapsarbete som lokalvårdare på polisen vilket inte alls fungerar. Samhället är ett mörker omöjligt att komma ur bortsett från att begå självmord. Jag försöker att gå en kurs i fridans vilket är dömt att misslyckas. Jag kan inte vistas bland människor. Hösten kommer och jag lyssnar på plattan US med Peter Gabriel.

Är besatt av att träffa en kvinna vilket ska lösa alla mina problem. Nederlag efter nederlag. Jag känner mig helt tom. Skärrad går jag upp på morgonen och skärrad går jag och lägger mig på kvällen. Kärleken ligger i en djup koma. Man vänjer sig inte vid dödsriket. Man är en undermålig människa av den femte sorteringen. Folk ser på en med avsmak. Man är ett icke önskvärt element som borde vara inlagd på någon psykiatrisk klinik. Man är inte en människa. Man följer med kvinnor hem lik förbannat. Man gör bort sig totalt. Man fattar inte hur sjuk man är och allt slutar i isoleringscellen där håller till för det är absolut inte ens hem. Riksbankens chef höjer räntan med 500 % under npgra dagar. Den djupa finanskrisen 1990 - 1994.

Människorna är falska och fulla svek, förställning, och godtycke. Det är en fullt normal livsstil bland alltför många. Att förtränga trauman och problem är också hälsosamt. Jag tittar på min Philips TV på Kejsaren av Portugalien av Lars Molin efter en roman av Selma Lagerlöf. Huvudpersonen spelad av Ingvar Hirdvall gestaltar trovärdigt hur det är att vara totalt sinnessjuk. Det är i mellandagarna och mitt psykiska tillstånd är som vanligt, botten. Har en krukväxt på TV:n och råkar hälla på för mycket vatten så att det rinner in i TV:n så att det gnistrar och sprakar så att jag inte kan se på fortsättningen av serien.

Det är skam, rädsla och tabu med psykisk sjukdom men katterna Jim och Jam älskar mig villkorslöst. Det är som att ingen människa minns den man egentligen är. Det är utsuddat historielöst och man har ingen riktig identitet. Djävulen vet exakt hur han ska manipulera och manövrera en svag och utsatt psykiskt sjuk människa, vilka tankar och strategier som ska gälla. Jag ligger i början av januari 1993 i sängen och gå upp till ännu en urballad och meningslös dag. Klär på mig och släpper ut Jim och Jam i kylan. Mina så kallade medmänniskor verkar vara döda. Får TV:n lagad av en reparatör 100 meter bort.

Jag har ingenting att fylla dagen med. Först när det sannerligen är skarpt läge i ens liv så blir man desperat och villig till en snar och radikal förändring. Ödmjuk blir man och klarsynt, ynklig och smått hysterisk, samarbetsvillig och krypig. Underdånig. Man måste komma på vem man verkligen är för ingen annan vet. Går på en tillställning med någon slags efterfest med underliga sorts människor, pundare, som aldrig går och lägger sig. Konstiga diskussioner. Cyklar hem på förmiddagen och somnar.

Vaknar av en insikt om att ett psykotiskt sammanbrott är på gång. Får panik och ringer Anna som kommer över till mig. Vi går en lång promenad hem till henne i mörkret och hon säger att mitt tillstånd skrämmer henne. Jag är ingen och ingenting. Jag är skräckslagen. Anna visar medkänsla och respekt och det är första gången på drygt två år som jag får uppleva det. Jag har helt plötsligt blivit väldigt kristet troende. Jag ber långa innerliga haranger till Gud trots att jag är helt borta i huvudet.

Psykoterapeuten konsulterar en kvinnlig läkare som sjukskriver mig året ut. Skönt att det löste sig. Min självkänsla är obefintlig. Riktigt låg är jag. Psykoterapeuten som är övertygad om att han vet allt. Jag hade behövt diagnoser och mediciner men att kontakta psykiatrin är uteslutet efter att jag har läst om vanvård plus att all psykofarmaka är direkt farlig. Barnet som måste underkasta sig de vuxnas sjuka normer och attityder. Det är bara till att svälja ned all kränkning, förnedring och svek. Intala sig att allt är bra, att man är en lycklig pojke.

Hämnden som riktas både utåt och inåt. De vuxna som undrar förvånade varför tillvaron exploderar och allt blir en skenande katastrof. Våld, knark och psykisk sjukdom. Det fullständigt outhärdliga i att finnas till. Psykoterapeutens och min kontakt blir bättre. Jag försöker att fokusera på hans goda sidor. Är ute i naturen. Kramar en gigantisk ek som Anna har lärt mig. Lyssnar på Johan Lindell och David Sylvian. Ägnar mig åt Jim och Jam. Umgås med Anna. Min situation är förbättrad i mars. Anna säger att nu kan du klara dig själv.

Plockar ihop en fin cykel från hittegodset till henne men hon glömmer att låsa cykeln som blir stulen. Jag är mycket ute och cyklar under våren. Ser Djungelboken på bio. Jag mår bättre och bättre. Hälsar på min storebror och hjälper honom att riva ett hus och vi går på hockey.
Lyssnar på Karin Wistrand. Har börjat att hitta mitt rätta jag, lyssnar på Van Morrison och gråter. Umgås inte med några människor. Jag börjar spela i ett fotboll i ett lag i början av maj som min kusin spelar i. Träffar Andy min gamla barndomsvän och granne från tiden pä Grönsångargatan. Mår mycket bättre nu. När man är nere och slut så kan det vara att ingen känner en. När man reser på sig och gör succé så är man plötsligt omhuldad och populär. En man i en folkfylld bar i början av maj säger till mig att jag är den enda vettiga människan i baren. Det är sånt man behöver få höra när man under en lång tid har befunnit sig i helvetet.