hennes ljusa ansikte är gjutet av formalin 
jag sitter på insidan av hennes bröst
som en hungrig bläckfisk med diffusa intentioner
jag tror att skyn har stelnat till
gult lödder runt din mun
och du äter av den med kåta ögon
ofta finns ingenting i skyn
en och annan manet som pulserar med sina
långa tenakler, som trasslar in sig i
människornas hår när de är på väg
till sina arbeten

man kan fånga en manet med milslånga
tentakler och frysa ner den i flytande kväve
och skriva en postmodern dikt om den
och man kan visa upp den som en staty
eller en metafor för en opak
och ogenomtränglig poesi som lever i
ett grönt och ogästvänligt hav utanför tiden

det finns ingenstans att gömma sig längre
inte ens i sjukhuskorridorerna man kan få sig
en stol att vila i, man kan rita labyrintiska
kartor på psykakutens väggar för att lättare
få tillgång till benzo, men det brukar inte
hjälpa så mycket, istället kanske man bör
tänka på något annat
som en ryggrad i formaldehyd kanske
bevarad i eoner, som för att upplysa
den yngre generationen hur en ryggrad ser ut
om man släcker rummet ser den nästan ut
som en galax

man jag vet inte, dikten är inte längre en sjöjungfru
på crystal meth som kravlar sig upp ur staden
med nålstick i armen, och ber om pengar
för en avsugning i Vanadislunden
jag tänker att ironin ändå har sina förtjänster
lite som en dikt utan innehåll som rinner
ut som äggvita utan floder och tänder upp
rummet med sin meningslöshet
eller en utställning av kirurgiskt bortopererade
ryggrader uppställda på rad i en klinisk
korridor, med fågelsång i högtalarna

alt-lit är en brun tapet som kan
vara lite fin att titta på ibland
det är bättre än inget 
som den dödfödde sa