man har ännu inte röntgat djuret på väggen, man har
spikat upp det ovanför de älskande, det är en hund av
upphettat formalin som bär presidentens huvud 
vi ligger i den brända sötman med penetrationen och verktygen
den vita hunden med presidentens huvud rinner som
mänskliga fettceller över våra kroppar, vi är insmorda och
glansiga av ljus, och sover äntligen i nattens dunkel

det är som vilken dag som helst i Amerika, den obevekliga
öknen har spridit sig i landet, de vita sanddynerna
har tagit över städerna, på scenen badar människor
i vit sand, man kan knappt se dem för tomheten och hettan
man bär kärleken som en skugga av formalin
hälsar flyktingarna välkomna till de vita, böljande
sanddynerna på en scen i New York

presidentens porträtt hänger över den svarta soffan
av ländryggar och hud, det brinner av ljuspunkter befriade
ur sina porer och exkrement, det bruna hundansiktet lösgör
sig ur den fuktiga bindväven och stiger ner i sommarens
massgravar, kärleken sitter i det vita flugköttet uppskyfflat
på stadens gator i gryningsljuset, någonting har börjat
att röra på sig i Washington

::

det är en vacker dag i Stockholm, man har
röntgat kulisserna med de ofödda och halvdöda
ljuset tränger in på scenen, det är omöjligt för ljuset
att tränga in på scenen, flickan står under strålkastaren med
brinnande doktriner i sitt hår, den upphetsade publiken
rör sig i dunklet, de stående ovationerna hörs på Nybroplan
ända ut över gatorna i New York och Paris