hon stod som en kosmonaut i den vita grönskan
jag stod i ett annat rum, i den tomma hettan
med höga fotografier av vita ormar och
myrslokar på väggen, jag befann mig inte i fara,
inte i en bränd länd eller en muskel
det var en böjlig eftermiddag av ljus och utplåning
ångesten var ett vackert porträtt av sönderfallet
ljus och grönskande stod det längst in i rummet
de glänsande bilarna på gatan bar inga kroppar
mot framtiden, dagen var stilla som reumatism
 och sången från osynliga nattskärror 


jag läste några sidor ur hans memoarer
om hur han och kosmonauten i den vita
grönskan steg ner i floder av sötma och djurdelar
hon var tydligen omöjlig att ha att göra med
hon stod i badrummet i flera timmar
innan hon gick ut, jag önskande att hon
var böjlig och gjord av gummi, att hon
aldrig skrev någon dikt om gud
och åldringarna hon hade kört ut i ljuset
på bakgården, som var för sköra för att dö
och stiga in i hettan, i kärleken kunde man
stänga in sig som en slav, en underbar slav
med vita kläder och den finkänsliga
avsugningen på morgonen, innan solen steg
och brände gatornas uppbrutna fågelburar

::

jags stiger in i mig själv och
äter mig själv inifrån
som en bönsyrsa instängd i den
feta kvinnan som breder ut sin
fukt och  sin död på det vackra
marmorbordet 
att skapa är ibland som 
en inre livmoder av ord och hetta
utan mål eller riktning
att skapa är att brännas fast i ljuset
i orden som den frånvarande kärleken
att stiga in i det tomma rummet
med en analog telefon mitt på golvet
och en källa av nikotin
och ingen som ser det