Det var mörkt i köket.
Jag stängde kylskåpsdörren
och rummet föll i tystnad och skuggor.
Lite lättare i hjärtat ändå
som om jag gjort min del för dagen —
Noah hade sin hammare
jag har min diskborste.

Numera är det inte Gud som rensar ut oss
utan vi som fixar det själva —
genom att smälta isarna
elda upp skogarna
och låta miljardärer bygga rymdraketer
istället för båtar.

Och medan jag skrubbade plastlådan
som brukade innehålla något grönt
tänkte jag på hur Gud en gång
satte en regnbåge som lösenord
till sin nya policy:
ingen mer fullskalig översvämning.
Men vi människor
vi läste det som ett undantag i användarvillkoren.

Och Mose, fick aldrig ens komma in i det förlovade landet.
Han ledde hela turnén, bar hela bandet
och dog strax utanför scenen.
Det känns som att jobba i äldrevården.

Lot lämnade Sodom i gryningen
staden som brann av sin egen självgodhet.
Hans fru blev kvar i bakåtblicken
han själv i rörelsen.
Att fly från förstörelse är en sak
att få stanna en annan.
Numera kallar vi det migration.

Och människorna i Babel
ville nå himlen genom att bygga.
Vi bygger och bygger...
Vi framtidssäkrar projekt.
Vi har glastorn och coworking-yta,
där vi zoomar med folk på andra sidan jorden,
och ändå kommer vi närmare ensamheten.

Och Eva åt äpplet
inte för att hon var ond
utan för att hon var nyfiken —
varför vi också köar för den nya mobilen
utan att fundera på vad vi egentligen ger upp,
och vad vi måste offra.

Och Gud sa:
Ljus vare!

Så jag öppnade kylskåpsdörren igen.
Det klickade till
och ljuset föll över plastlådan.
Det var inte mycket
men det var ljus.