Du bär eld i tystnad,
leder utan att kalla,
känner före orden,
och stannar där andra viker undan.

Du går där vägar blir till
av steg ingen bad dig ta,
där ljuset är smalt
och djupet viskar för nära.

Bakom dig – röster som vill mycket
men menar lite,
ögon som blundar
när något glittrar för djupt.

Och visst gör det ont –
när många vill ha en bit av ditt ljus,
men ingen står kvar i mörkret med dig.
När händer sträcks ut för att ta,
men inte för att bära.
När din styrka beundras
men aldrig möts.

Det är då ensamheten växer.
Inte som tomhet –
utan som överskott
av allt du har gett
utan att bli buren tillbaka.

Det är inte att gå själv
som gör ont –
det är att ingen frågar
varför du aldrig stannar,
och ändå fortsätter lysa.