Det var vargarna.
Som rusade igenom natten.
Utan att andas.
Så nära.
Vingarna mitt vatten.
Vågar inte vara.
Bara finnas.
Nära vattenhålet.
Av glas.
Det rusar.
Livet är förbi.
Såg du räven under ytan.
Viskande rådjur så rädda.
Visselpiporna knappt hörs.
Klöver ess någon annanstans.
Så småningom vinterns regn lugnar.
Tills dess min hud återfår sitt glas.
Tryggheten i någons famn.
Jag blundar.
Men minns inte.
Var allt började.
Känslorna klättrar längs Vintergatan.
Resterna av pusselbitarna så avklippta.
När jag äntligen vaknar.
Andas.
I mig själv.
Men vargarna.
Det var vargarna.