hennes kropp av paraffin avger ett svagt ljus i grönskan, han sitter i en isoleringscell av muskler och skrivet ett brev, brevet är kompakt och ingen läser det han skriver, han skriver och skriver. Obestämt. han skriver och skriver. Obestämt. det finns krokar som sitter fast i köttet på den ängsliga neurotikern som sitter i ljuset och skriver,
det hela är så Obestämt. man vet inte åt vilket håll det ska gå,
hon ligger kvar med sin kropp av paraffin på det ljusa fältet i hettan, man har planterat syrener runt hennes sötma och länd,
det finns ingen tryckluft där som stiger i hennes mun och får ögonen att bli excentriska, han sitter kvar i isoleringscellen av muskler,
med en vit penna av gummi, det finns ingenting där, det är Obestämt, det finns ingenting där i den ljusa hettan av upphängda kreatur och lekande barn i grönskan, det är Obestämt, vi samlar oss en stund och går ner i vattnet där hon kommer flytande, hennes tår är smutsiga av jorden hon åt några dagar tidigare, ögonen är inte lika levande nu,
vi kan samtala några ögonblick, inte om prosan eller poesin,
hennes ljusa död breder ut sig i landskapet som hetta, hon stannar länge den här gången, syrenbuskarna är ett vackert hav, och jag stiger ner i dem i svalkan och försvinner, tills min död återfår sin plasticitet, sin olja och sitt brända gummi på vägen, framväxt som lastbilen som kör förbi i hög fart på huvudleden, och sedan tiden bortom morgondagen och hennes ljusa död som räcker länge,