s v a r t m o d... är en del av en verklighet

m e n  v e m  s e r   al l t? 
en berättelse om civilkurage...

svartmod svartmod svartmod

en känsla alls inte god... 

fåglarna sjöng över åkerns gula säd... han var inte medveten om det men nynnade ändå i takt... ja det undermedvetna spelar oss ibland spratt... för vem som helst som passerade förbi tänkte nog det var så... men pojken var i andra tankar... han tänkte på hämnden... 

eftermiddagen övergick i skymningen... den var lång så här års ja nästan nittio minuter... ja i Norrland blir det sedan bara ljust under sommarens månader både dag och natt... vinden lekte med pojkens hårsvall... de ljusa lockarna spretade hit och dit i vindleken... en flicka iakttog honom ifrån sitt sovrumsfönster... och eftersom hon inte visste bättre så förälskade hon sig i honom där och då... 

nu blev detta även en berättelse om en flicka som trånar efter en pojke... och vad an en flicka förälskad är beredd att göra för en främling som lider av svartmod... så klädde hon sig och stack hemifrån utan ett ord om vart... ja nu plötsligt föll ännu en gestalt in i dramat och en mor sökte febrigt sedan efter sin dotter... 

en hämnd sägs kunna vara ljuvlig... men denna var icke det... flickan sprang nu efter pojken och pojken sprang efter den han ville hämnas på... längre fram skulle dem alla tre mötas och allt skulle ta en ände med förskräckelse... ni undrar då kanske varför jag för er på detta sättet till händelsernas centrum?... jo för att det får oss att beveka oss eller tro att vi har sympatier för den ena eller tredje... 

flickan var till kynnes fryndig och fylld av ljust framtidshopp... emedan pojken som sagt var svart till sinnes och hade förlorat sitt tålamod... pojken var fylld av begär att hämnas sin rival... dock visste han icke om att en ny följeslagerska var honom i hasorna... en flicka som såg skönhet i allt hos pojken om än en främling han för henne var... ja vad visste väl flickan om pojkens planer... ej heller visste rivalen om att han var förföljd... men vem var då hon som svikit och valt den andre?... ja om henne kan vi inte tala för hon hade redan dukat under av pojkens svartmod... så därför var pojken i färd med att hämnas...

flickan som pojken en gång älskat låg där kall, blek och all sin skönhet förlorad med ett stannat hjärta... hennes föräldrar hade inte förstått och heller inte begripit sig på sitt barn... i denna elaka ettriga vanvördiga sorg över sitt barns död visste de vare sig ut eller in... men de höll sig till en sanning de nyligen fått till sig... deras dotter hade mobbat och svikit vännerna sina... i den lekfullhet nu ett barn kan supa andra under bordet, eller för att låta göra dem drogpåverkade för att sedan förnöjsamt skratta åt, på andras bekostnad... men var nu detta ens sant... och en sörjande förälder kan plötsligt börja hata sitt barn... en paradox att avvisa eller förneka barnet bragts om livet... ev vem, och varför eller av själv förskyllan... de valde det sistnämnda...

pojken blev nu varse att en flicka sprang efter honom... han stannade och slutade att sjunga för sig själv... det var då han hörde fågelsången och insåg att han varit under inflytande av naturen... de tu hälsade på varandra... bytte några ord och händerna vidrörde varandra... hon såg honom och han såg henne i en virvlande förälskelses magisk eufori... nu släppte han plötsligt jakten på sin rival... men hade hon avlett, rent av lyckats med att vrida blicken bort ifrån svartmodet hos pojken hon var nu så förälskad i?... för en stund kände dem de elektriska magiska vibrationer, blicken som sögs mot varandras och pirret i magen...

men inget vittnade om för flickan vad pojken nyss hade gjort... och varför all denna ordmassa fylld av tåtar av lösryckta indicier... hade textförfattarinnan rent av själv tagit miste?... rivalen sprang och sprang för sitt blotta liv... men när allt kom omkring sågs han springa mot sin avgrund... då han icke kunde leva utan den han älskade... han drevs mot stupet med en sådan kraft att han då han kommit över det sprang i luften... så plötsligt störtade han ned och flöt ut i en varm röd smärtsam sorg... 

flickan märkte inget av allt det där... nu förde hon pojken hem till sitt gömställe... ett gammalt övergivet hus... hennes mor sökte över allt efter sitt barn... men flicka  hon var fast beslutsam att fånga pojkens hjärta... detta gjorde hon genom att låta honom ta henne... men så som när en sådan sak sker med en trasig själ kunde han inte hålla fast... en överväldigande smärta, sorg och frustration över sitt dåd överväldigade honom... så när flickan nu ville kramas efter akten ströp han henne... efteråt kom tårarna och smärtan flöt upp och sorgen vände fram... nu förstod han vad han för andra gången gjort... för att den första inte förstått det alls... i sin chockartade paniska förnekelse om att han inte var sådan...

och nu... ja vad var han nu... inom loppet av fyra timmar hade liv fallit som käglor kring honom... nu var där tre döda... han såg på sig själv nu och förstod vad han var en mördare... en vilde och en svartmodig person... pojken reste sig och sprang för allt vad han var värd... han sprang över stupet precis så som sin rival... men varför hade allt detta skett ifrån början?... nu var pojken bortom räddning och låg blixt stilla invid sin rival som om det var förutbestämt... men vad hade orsakat all denna skada?...

pojkens föräldrar hade festat och supit och drogat kvällen innan... föräldrarna och deras kompisar hade slagits med varandra och härjat och skrikit och vrålat... pojken såg allt elände och förlorade fattningen... han orkade helt enkelt inte mer och fyllde sig med sprit och droger inför sina föräldrars åsyn utan att dem hindrade honom alls... istället hejade dem på sin pojk duktigt... så vad vill min berättelse oss lära... vad var det för krafter som denna natten släpptes lös?... jo svartmod så svart att inget svartare svartmod skådats... 

nu står där föräldrarna åt flickorna och pojkarna förbryllade... vad hände och varför?... inga svar gavs och ingen kunde hjälpa dem... men så fanns där en liten fågel som viskade i någons öra och allt lades fram i dagen... vem skulle dem ge skulden och vem skulle ta sitt ansvar... pojkens föräldrar ångrade sitt dåd... men fick det barnen att återuppstå till livet?... nu smärtade sorgen så illa att de båda skyldiga föräldrarna tog sina liv... och vad hjälpte det dem andra oskyldiga?... ja vad hjälper någonting då smärta föder smärta, hat föder hat, hämnd föder hämnd och död föder död?... 

vad hjälper det att skriva och berätta eller försöka att förstå?... ja vad hjälper att söka djupare eller ge sig hän att försöka sig att förmå att förlåta? ... ja vad lär denna berättelse oss som aldrig tänkt hämnas och aldrig flytt, och aldrig jagat och aldrig syndat?... så varför ska människan vara så dum?... och varför ska folk döma så orätt?... handlar allting om föreställningen att just jag eller just mitt barn är det perfekta... eller handlar det om att tro på en mening med allt?... någonting så meningslöst har det verkligen en mening?... kan det finnas en sensmoral som vi kan lära att skydda våra barn och unga genom denna berättelse?... och handlar det egentligen om fysiskt mord, eller självmord?... kanske är allting en metafor eller liknelse för vårt inres kamp om livet...

den som drabbats av detta svartmod kan förstå... den som mötts utav det den kan också förstå... men kan de som aldrig känt och aldrig levt förstå?... även om detta är ett exempel så smärtar det och leder till sorg... en igenkänning i att ha förlorat allt, sitt och sitt barns eller ett barns liv... men säg mig vad är det som fattas i denna berättelse...  vart fanns de andra vuxna eller främlingar kanske bekanta, en granne som såg?... kanske fanns det någon kanske fanns det inte det... hur som helst kan vi alla nu enas om att civilkurage är en god sak att bruka sig av för framtida händelser... skulle du resa dig och springa efter för att vilja förstå vad som pågick... eller skulle du lyfta luren och ringa det barns föräldrar du kände igen?... skulle du lägga upp en strategi i ditt sinne för att kan hända rädda liv?... säg mig att du skulle för det ger oss alla hopp... alla oss som slutat tro att det finns civilkurage och medmänsklighet...

därför att vid ett vägskäl finns det alltid någon annan där... för då jag kommer dit är det minst två till... och en av dem är kanske du... och just du kanske är den som hjälper och ser och önskar gott... just du blir då den som bryter ned svartmodet till små beståndsdelar var av en är just hoppet om en ljusare framtid för våra barn och unga... snälla säg mig att just du är den som vill göra skillnad!... jag älskar dig medmänniska för ditt mod som leder andra rätt!...