De sa att storhet var en titel,
en plats högst upp,
en värld byggd av beundran.
Om du står högt, får du applåder –
och kanske känner du dig stor.

I mötet med tystnadens obehag,
när stillheten sträckte sig inåt,
bar universum fram en annan melodi –
en som påminde om något vi alltid vetat,
men lärt oss glömma.

Varför glömmer alla,
snälla förklara för mig.
Varför glömmer alla,
varför lever vi inte bara,
som vi en gång visste, innan vi glömde?

Kan vi hitta hem igen,
tillbaka till storheten,
som aldrig handlade om att vara stor.
Tillbaka till det som alltid vilade under allt annat –
inte i orden världen lade på oss,
inte i kraven de ritade åt oss,
utan i modet att välja vila,
där man är hel.

Där, i den tysta vissheten –
där ingen applåd behövs,
bär ett hjärta sin sanning,
större än något världen någonsin kan ge.

Människor,
det får vi inte glömma.