Uppe vid taket försöker jag fånga en solstrimma med min blick
som ett minne som fladdrar vid pannan

Jag bär dem alla,
de som talade genom mina rörelser,
de som drömde genom min hud,
de som vek av, vek ned sig, vek sig ur tiden

Jag har bytt skepnad som vinden över torra fält,
låtit gamla namn falla från mig
utan att vända om för att plocka upp dem

Varje ansikte jag lämnat
har ristat en karta i min rygg,
ett landskap av övergångar,
och i varje avsked en ny andning, en annan ton

Det finns en frihet i att vara sammansatt,
att varken vara hel eller förlorad,
att förstå att även spillror kan vara en riktning

Så lyfter jag blicken,
och ser hur ljuset fortsätter,
även när händerna är tomma,
hur de bär min historia
som en mjuk bärnsten mot huden

Jag lossar repet från pålen,
kliver ut i strömmen
Sveps jag bort vaknar jag
på en annan strand
Fri att formas