Skör är du min sorgelystnad
ack så sött försjunken
ensam i sällsam tystnad
likt den raska slunken
uppstår, består, förgår
med vördnad i dess andakt
ändock åtråns piska flår
ryggen i en otakt

Som ristat uppå kistans lock
att städse längta fromt
förvållar hjärtats stenblock
till att ännu dunka tomt
lunkar nu så småningom
mot kärleks heta sken
likt hur glädjen sig förkom
ur varenda ven

2024-12-27