1.
Samlingen vid elden
Sång skall sjungas,
sant skall sägas,
vandringsman vilar
vid blåa lågan.

Äldremän och kvinnor,
ynglingar och barn,
vänta på ordet,
främlingens tal.

Ej söker han ära,
ej längtar han guld,
blott eld, skänker,
och fränders frid.

2.
Sången klingar,
starka toner,
om den veke,
och spjutet så skarpt.

Gungnir kallades,
Sidskägges stav,
Darraðrs list
vävde Loke.

I stridens dimma,
till människohand,
föll Gungnir bort,
vid Lokes flykt.

Halvgudens svek,
väst drog han hän,
från Allfaders dom,
till människors land.

Lyfte då en svag,
spjutets skaft,
ej till hjälte född,
men med ödets makt.

3.
Bor ej namn i sånger,
ej ära i sal,
ej skeppens herre,
ej guldets vän.

Namnet blott slitet folks,
de lottlösas även så.
Bars på läppar,
av folk så fri.

4.
Vapnet det lyftes,
huskarls verktyg,
och sköldmöers rätt,
föll ur åkerns plikt.

Inget mer plöja,
ej ploga jord,
vapnets bärare
den utstöttes värv.

5.
Med ett ögonblicks gång,
ej mer livets rätt,
blev laglös vandrare,
visste ej gåva, bane blott.

Ödet förtäljde,
att ej värre var.
Nu uj mer ett städ,
men hammarn, som slår.

6.
Fria män,
forna trälar,
Jarls belöning
gäldat med blod.

De visste honom vek och svag,
men ej spjutets vilja och makt.

7.
Tiden gick,
fallna föll,
spjutet stärkte,
trälens hand.

Få föll först vid spjutets spets,
Få blev fänika,
fänika blev fler.

Utstötte samlades,
svor honom tro,
Edvunner blev namnet,
spjutbärarens ära.

8.
Elden sprakade,
åhörares flämtan,
då namnet ljöd,
älskad jarl det bor.

Skaldeman kommit,
att kräva vapnet sitt.