När det är vår längtar
jag till hösten.
När det är höst längtar
jag till våren.
När vi är tillsammans
vill jag att du ska gå.
När du är hos dig
vill jag vara tillsammans.
När jag vill dö
vill jag egentligen leva.
Den urgamla taskiga
självkänslan
angränsande till självhat
kommer alltid tillbaka.
Kärleken ställer
alldeles för orimliga krav.
Jag är ingen övermänniska.
Världens osannolika helvete.
Jag sover dåligt
och blir utmattad.
Du har en famn och attityd
som passar mig och
du vet att jag älskar dig.
När det är sommar
längtar jag till vintern.
När det är vinter
längtar jag till sommaren.
Hur ska en kraschad människa
våga leva och känna tillit?
Hur ska en enormt traumatiserad
människa kunna slappna av
och vila i en hållbar trygghet?
Hur ska jag kunna sluta tänka?
Hur ska vi kunna finna ett verkligt hem där vi
kan känna glädje och harmoni?
Är självmord den bästa strategin?
Att som en katt helt självklart
kunna trivas med tillvaron.
Vad är det som skaver i själen?
När jag har lagat i ordning mat
så blir jag sugen på något annat.
Det är pojken i mig
som gråter av hunger efter närhet.
Min uppväxt var en total katastrof
med starka efterverkningar.
Din uppväxt var sagolikt lyckad.
Hur ska vi kunna förstå varandra?
Hur ska en person som aldrig har varit psykotisk kunna förstå en människa
som har varit psykotisk i ett år?
Hur ska man som psyksjukveteran
kunna känna sig bekväm
med samhället som det ser ut idag?
Hur ska man kunna finna ett andrum?
Samhället som är ett krigstillstånd.
Barnen som skuttar omkring
och är så glada och lyckliga.
Hur läker man en fraktur i själen?
Hur gör man för att åtminstone
dämpa de skrikande klasskillnaderna?
Hur gör man för att väcka människor
och sig själv ur mardrömmen?
1500 människor begår självmord
varje år i välfärdsamhället Sverige.
Den psykiska ohälsan har ökat.
Ensamheten i landet har eskalerat.
Stress, sömnproblem och utmattning.
När det är vår längtar jag till hösten.
När det är höst längtar jag till våren.
Campus Risbergska den 4 februari.
Skräck fasa och svart surrealism.
Samhällsmaskineriet bara måste
fungera, tänk positivt och optimistiskt!
Vi har inte gjort något fel säger
mamman till sin son, det är för att
du är så annorlunda och konstig
som du blev psykiskt sjuk och för att
du skriver en så sinnesrubbad poesi.
Du ska inte komma och tro att du är
något för att du fick en positiv
rescension i tidningen. Vi har varken
tid, lust och energi att köra dig till
akutpsyk, du måste skärpa till dig
och bli som folk. Pappas självmord
kan du inte skylla på. Sonen svarar
med att bränna ned Varbergaskogen
och hamnar på rättspsyk där han
äntligen får professionell god vård.
Mamma går på stesolid och vodka
för att hålla skenet uppe för sina
grannar som ändå förstår allting.
Människor på stan som inte orkar
hålla masken av välmående längre.
En kramp som klingar av, ett ljus
som släpps in, ett liv som går att
leva. Vinden som går i de nyligen
utslagna björkarna. Människor som
får en sjunde chans att bygga ett liv.