Det kokar –
när jag inte tänker,
när jag agerar av impulser
i allsköns ro.

Det vita blir till svart,
livet passerar revy,
solen byts mot månens mörka sken.

Kroppen faller ner i en trans,
och jag hinner inte reagera
på tankarna –
andningen går inte,
jag försvinner bort inom mig.

Tar på mig en mask –
av smärta och sten –
som skyddar mig,
som fördärvar mig.

Verkligheten raseras.
Mitt missbruk blir ett med livet.
Jag ser allt så klart,
men ändå blurrigt –
missbruket tär på kroppens inre organ,
impulserna blir starkare.

Vill bara
hitta tillbaka
till mannen
bakom maskens kalla skal.