Ack, Pandora har öppnat sin ask!

Fy för gudar som handla försåtligt,

för er väg har ni valt som patrask,

och ni gömma er vill, står ej ståtligt.

Ni vill glömma att Zeus slappa task,

gör min brors mankemang så förlåtligt.

Epimetheus, trots du var dum,

för du borde förstått denna fälla,

Afrodites passion kom ur skum,

så förlåter jag dig och din fjälla.

På Olympen får mänskor ej rum,

en princip, oligarkisk, där gälla.

Menoitios, vredgade bror,

bland titaner är du störste hjälten,

trots att du nu i Tartalos bor,

och jag undrar om Hades har vält än,

för på ont och gott jag faktiskt tror

att du når Elyseiska fälten.

Jag vill kittla dig, Atlas, din kropp.

Vid din armhåla, så du hörs skräna.

Bara lite, du reser dig opp

efter att du har satt dig på knäna.

Krossa bara olympiernas topp,

för vi ger blott till dem som förtjäna.

Jag gav elden till mänskornas ätt.

Pandemier och krig sände andra.

Av min lever blir örnen nu mätt,

mitt beslut kan dock ingen nu klandra.

Att ge mänskorna makten var rätt,

att få mänskor på jorden att vandra.