Vissa historier föds ur kärlek. Andra ur hat.
Men Kevin... Kevin föddes ur ren uttråkning och en halv flaska bourbon.

Jag vet. Jag var där.

Kevin var ingen hjälte. Ingen martyr. Han var knappt ens ett misstag – mer som ett riktigt dåligt skämt som alla var för artiga för att skratta åt.

Så jag lät honom hållas.

Och dagen kom – åh, vilken dag det var – när världen slog tillbaka.

Det började redan vid frukost.
Hans mikrovågsugn exploderade (en kall pizzabit hade antänt en bortglömd gaffel). Hans chef ringde och sa att han var sparkad. Hans enda vän avföljde honom på sociala medier.
Som en perfekt avslutning på dagen trampade han i en hundskit stor som en kattunge på väg hem från ett misslyckat jobbmöte.

Jag satt bekvämt tillbakalutad, nynnade en liten trudelutt och njöt av varje sekund.

Men Kevin... Kevin var trött. Slagen.

Så där, mitt i mörkret av sitt nerslitna vardagsrum, med chipssmulor i naveln och skammen som en våt filt över sig, lyfte han blicken mot taket och väste:

"Snälla Gud... låt mig få en chans.
En enda chans att visa hur det ska gå till."

Han menade det. Hela sin feta, småaktiga själ hällde han in i den där bönen.

Och vet du vad? Jag svarade.

Inte för att han förtjänade det.
Bara för att det var för roligt för att låta bli.

Kevin vaknade med en dundrande huvudvärk och en stickande känsla av... något.
Först trodde han det var baksmällan. Eller de gamla ostbågarna han hittat under sängen och ätit.

Men nej. Något var annorlunda.

Han snubblade upp ur sängen, kliade sig på magen och ställde sig framför spegeln.

Ser fortfarande ut som en vinnare, tänkte han surt.

Det var först när han muttrade:

"Fan vad varmt det är,"

och temperaturen i rummet omedelbart sjönk tio grader, som han hajade till.

Och någonstans i fjärran – eller kanske bara i hans eget huvud – hördes ett lågt, hånfullt skratt.

Kevin stirrade på sin spegelbild.
Det kunde inte stämma.

Han behövde bevis. Något som inte kunde bortförklaras.

Han sträckte ut handen, pekade på sin slitna, ketchupfläckiga soffa och sa:

"Förvandla dig till en tron, din skitiga fäll."

Det small till. Ett bländande ljus fyllde rummet.

När han blinkade bort efterbilderna stod där en gyllene tron, komplett med röda sammetskuddar och små ingraverade hamburgare längs armstöden.

Kevin stirrade på mästerverket.

Sedan skrattade han. Ett lågt, grötigt, självgott skratt som ekade mellan väggarna.

"JAG ÄR GUD!" vrålade han, med båda armarna i luften.

Och någonstans högt ovanför, långt bortom mänsklig syn och förståelse, suckade Tobias och viskade:

"Åh, det här kommer bli så mycket bättre än jag vågat hoppas på."

Kevin klättrade upp ur chipsberget som en svettig, triumferande kejsare.
Hans ögon glänste. Hans haka, glansig av salt och fett, pekade ut i framtiden som en slags köttig kompass mot förintelse.

Han såg ut över sitt rike – en lägenhet som nu luktade som en blandning av gammal ost och nyvunnet herravälde – och visste:

Det här var bara början.

"Okej," sa han till ingen särskild. "Om jag är Gud... då finns det regler nu."

Han spände ögonen i sin spegelbild och höjde ett korvigt finger:

"För det första: Gratis drive-thru till varje hus.
För det andra: Alla som ser mig måste buga och säga 'KEVIN ÄR KUNG!'
För det tredje..."

Han tänkte hårt, vilket innebar att han stirrade stint på väggen i tio sekunder.

"...ingen fler grönsaker. Någonsin."

Han knäppte med fingrarna.
Och världen... lydde.

Ett ögonblick senare, på gator och i förorter, började drive-thru-luckor ploppa upp som svampar efter regn.
Folk vaknade förvirrat när nya fönster borrades in i deras vardagsrumsväggar, kompletta med menyer och sura tonåringar som tvingades servera cheeseburgare dygnet runt.

På skolor och arbetsplatser började folk stanna upp, falla ner på knä och, med döda ögon och krampaktiga röster, ropa:

"KEVIN ÄR KUNG!"

Och i snabbköpen:
Avdelningarna för frukt och grönt vissnade och ruttnade på sekunder. Morötterna skrumpnade. Salladen svartnade. Broccolin exploderade.

Det var, enligt Kevin, det vackraste han någonsin sett.

Han skrattade högt, en ful, gurglande ljudmatta som fick väggarna att skälva.

"Suck it, losers!" vrålade han och drämde knytnäven i luften. "Jag är bäst! Jag är smartast! Jag är vackrast! Och ni andra kan slicka min gyllene tron!"

Någonstans där ute, bland molnen och hånet, satt Tobias med ett glas vin i handen och såg på spektaklet.

Han log snett och mumlade:

"Och det här, Kevin... är varför du aldrig ens fick vara hallpresident på högstadiet."

Kevin lutade sig bakåt på sin tron, chips smulades sönder under hans breda bakdel, och han kände ett sällsynt sting av... vision.

Det var inte nog med drive-thrus och gratis ostbågar.
Det var inte nog med bugande idioter.

Han behövde lämna ett avtryck. Något monumentalt. Något som ingen någonsin kunde ignorera.

"Jag vet," viskade han till sig själv, med ögon som glittrade av storhetsvansinne. "En staty. Av MIG."

Han slängde upp båda armarna dramatiskt:

"En gigantisk Kevin-staty!
Min mage ska vara större än Frihetsgudinnans jävla ansikte!
Och jag ska hålla en påse chips i ena handen och ge fingret åt solen med den andra!"

Och så blev det.

Marken skalv när världens största byggprojekt startade på direkten.
Motorvägar rämnade. Skogar föll.
Över hela världen avbröts tv-sändningar för att meddela den nya, heliga planen:

"Statyn av Kevin: Frälsare, Kung och Gud. Byggstart: Omedelbart."

Arbetare, fångar, och till och med nobelpristagare släpades från sina hem för att slava under Kevins vision.

De hackade sten, svetsade metall, svettades och grät medan en ny kontinent av fett och självgodhet reste sig mot skyn.

Kevin själv övervakade projektet från sin tron, nu installerad på ett flygande soffberg han beordrat till existens.

Han svepte en jättemugg läsk och gastade genom en megafon han skapat av rent guld:

"SNABBARE, SLÖKOTTAR! KEVIN VÄNTAR INTE PÅ ER JÄVLA LATHET!
BYGG MIN MAGISKA MAGE – STÖRRE! HÄR ÄR INTE TID FÖR JÄVLA RÖVURSÄKTER!"

Varje gång han såg en arbetare snubbla av utmattning knäppte han med fingrarna och förvandlade dem till en hamburgare.
Ett lätt mellanmål mellan orderutskällningarna.

Men ändå – trots den nya världen av chips, drive-thrus och statyer – hördes ett nytt slags viskning i luften.

Missnöje.
Svek.
Revolt.

Kevin stod på sitt flygande soffberg och skrek ut sin gudomliga vrede:

"INGEN FÅR TVIVLA PÅ MIG! INGEN!"

Och med ett fettigt, triumferande finger knäppte han ännu en gång.

Över hela jorden förvandlades de olydiga till tvättbjörnar.
Tusentals små, ilskna djur sprang genom städer och byar, rev soptunnor och gnagde på Kevins nyskapade drive-thrus.

Överallt hördes deras klagande pip och rasande krafsande.

Men Kevin...
Kevin låg på rygg i sitt chipshav och skrattade så att magen guppade som en vågmaskin.

"Hah! Trodde ni kunde sätta er upp mot MIG?
Nu får ni slicka på soporna, era små äckliga förrädare!"

Ändå...
Problemen försvann inte.

De muterade tvättbjörnarna började samlas. Organisera sig.
De byggde små barrikader av sopor och började attackera Kevins drive-thrus och idolstatyer.

Folk som fortfarande var människor gömde sig i sina hem, livrädda.
Världen, en gång kejsardömet Kevin, föll snabbt samman till ett smutsigt, kaotiskt inferno av chips, hamburgare och hatiska tvättbjörnar.

Kevin, sittande på sin tron, sparkade rasande en chipspåse över rummet:

"DET VAR INTE SÅ HÄR DET SKULLE BLI!" skrek han, spottande smulor.
"DET VAR MENINGEN ATT JAG SKULLE VARA KUNG! INTE... TVÄTTBJÖRNKUNG!"

Hans knubbiga händer greppade megafonen igen:

"OM NI INTE LYDER MIG – SKA JAG FÖRINTA ER ALLA! JAG SVÄR VID MIN HELIGA MAGE!"

Högt ovanför satt Tobias, fortfarande lugn.
Han höjde sitt glas vin mot himlen och sa:

"Kreativitet. Det är ändå något vackert, även när det luktar bränd bacon och desperation."

Han log.
Sedan tryckte han lätt på en knapp.

En mycket liten knapp.
En mycket viktig knapp.

Och någonstans, djupt under Kevins tron, började jorden skälva.

Jorden skälvde.
Först som en dov vibration under Kevins tron, som fick chipsen att vibrera och läsken att skvimpa ur muggen.
Sedan hårdare.
Sedan värre.

Kevin snubblade ner från sitt flygande soffberg och landade med ett duns i ett berg av påsar.
Han kravlade sig upp, fettig och förbannad.

"VEM VÅGAR!?" skrek han, med rösten som en blandning av krigsrop och astmaanfall.

Byggnadsställningarna kring hans staty började rasa.
Kroppar – människor, tvättbjörnar, kanske en och annan muterad cheeseburgare – for genom luften i panik.

Himlen mörknade.

Kevin höjde sina händer mot skyn, ställde sig bredbent på sitt tronberg av skräp och vrålade:

"JAG ÄR KEVIN! JAG ÄR GUD! JAG ÄR–"

Han hann inte avsluta.

Från himlen föll en enorm, lysande, guldig flip-flop – en sandal av rent förakt – och krossade honom platt mot marken.

PANG.

När dammet lade sig, stod Tobias där.
Elegant som alltid, klädd i svart kostym, med ett litet nöjt leende på läpparna.

Han gick långsamt fram till platsen där Kevin låg – nu bara en svettig, baconluktande blaffa under en gudomlig flip-flop.

Tobias böjde sig ner.
Han petade lite lätt med foten på Kevins platta gestalt.

"Tja, Kev. Det gick väl ungefär som vi trodde, eller hur?"

Ett svagt, gurglande pip kom från under sandalen.

Tobias himlade med ögonen, knäppte lätt med fingrarna och lyfte bort flip-flopen.

Kevin, nu en ynklig liten varelse, låg där.
Inte människa längre.
Inte gud.
En tvättbjörn.

Fet, ilsken, glosögd och med en obehaglig aptit på chips.

Tobias lutade sig fram, sträckte ut handen som för att klappa honom på huvudet – men drog undan precis innan beröring.

"Nåväl," sa han. "Du bad om en chans.
Du fick en.
Nu får du lära dig att leva med konsekvenserna."

Han vände sig om, knäppte ännu en gång med fingrarna, och öppnade en port till en ny värld.

En värld där Kevin – tvättbjörnskropp, Kevins själ – skulle spendera evigheten.
Rotande i soptunnor.
Jagad av barn.
Hatad av alla.

Det var en rättvis dom.

När Tobias steg igenom porten, hördes hans sista ord, bärande på vinden:

"Tänk på det som en befordran, Kev.
Du var alltid bättre lämpad för avfall än för ära."

Porten slog igen med ett ljudligt PANG.

Och kvar i ruinerna av sin egen skapelse, i ett berg av förstörda drive-thrus, trasiga idolstatyer och ilskna tvättbjörnar...
satt Kevin.

Kliade sig på magen.
Gnällde.
Och började tugga på en gammal pommes frites.

Gillade du det här?
Bra. Då finns det hopp för dig ändå.

Vill du läsa fler vansinniga berättelser om Kevin och andra missfoster till hjältar?
Följ mig, håll käften och köp nästa saga när den kommer.

Annars förvandlar jag dig också till en tvättbjörn.

Vi ses i nästa katastrof.