Du bar hela himlar
i ditt hjärta,
världar jag aldrig vågade beträda.
Jag försökte sträcka mig mot dig –
men varje steg blev
ett svek.

Skam!

Min första kärlek
var min bror,
och jag förlorade honom först.
Jag var för liten
för att ens förstå!

Så när du sträckte ut dina händer,
kroppen skriker,
här jag vänder,
för det gör för ont!

Din själ i rosa morgonsken
dröjer kvar i tankarna,
och jagar mig fortfarande
genom kvällstimmarnas ensamma tystnad.

Jag lärde mig aldrig att flyga,
bara att stå kvar på marken
och se andra lyfta.

Och ibland, när världen tystnar,
låtsas jag:
att jag flyger,
att jag älskar,
att du är kvar.
Jag tänker på dig, på oss,
ser dig på bild,
och för en stund
finns varken rädsla eller avstånd –
bara minnet
av en hand
jag aldrig ville släppa.