Hon dansade ensam vid sjön,
där molnen hängde lågt,
nästan snuddade vid vågorna.

Karmosinsiden svävade i luften,
hennes armar vecklades ut mot himlen—
alla de kvinnor hon måste spela,
alla hennes jag, utlagda att välja mellan,
som pappersdockor,
tejpen kliande vid kanterna.

Hon lät sina fötter sjunka ner i leran,
kände jordens rop
dånande djupt därunder.