Blodet rann långsamt nerför väggarna.
Tjockt, mörkt, klibbigt.
Det droppade från yxan i mannens hand, träffade parkettgolvet med små, våta klick.
Luften var tung av metallisk lukt och cigarettrök.

Soffan låg omkullvält. Kuddarna uppskurna, fjädrar och blodiga tygrester låg utspridda över golvet.
Ett soffbord hade brutits mitt itu, spruckna träbitar stack ut i konstiga vinklar.
Någon hade krossat en lampa; glas låg som frost över mattan.

En barnteckning hängde fortfarande kvar på väggen, täckt av blodstänk.
En sol, ett hus, tre figurer med stora leenden.
Nu var det bara röda smutsiga ränder kvar.

Från köket hördes en svag pipljud, något elektriskt som inte längre fungerade som det skulle.
En kran droppade, varje ljud hårt och stelt i tystnaden.

Mannen i hörnet satt på huk, en cigarett mellan läpparna.
Röken ringlade långsamt upp mot taket.
Hans skjorta var uppfläkt och rödfläckig.
Yxan hängde slapp i ena handen.
De vita tänderna syntes i ett flin som inte hörde hemma i ett levande ansikte.

Jag stod i skuggan, lutad mot väggen.
Ingen såg mig.
Ingen behövde se mig.

Det här var inte min stund.
Det här var födelsen av något nytt.

Och mitt på golvet låg pojken.
Hopkurad. Skakande.
Tårarna rann i strimmor ner för hans kinder, blandades med blodet runt hans händer.
Hans andetag kom i hackiga, korta gnyenden.

Jag såg på honom.
Så liten.
Så oförstörd.
Än så länge.

Han låg på sidan, ihopkrupen, som om han försökte göra sig osynlig.
Knäna mot bröstet. Händerna över huvudet.
Blodet hade färgat hans tröja mörkröd, men det var inte hans eget.

Hans ansikte var randigt av tårar, smuts och något annat – kanske små skärvor från glaset han krupit över.
Hans underläpp darrade, och ibland hördes ett svagt, klagande ljud.
Inte gråt. Inte längre.
Bara något trasigt som sipprade ut, som luft ur en punkterad lunga.

Golvet under honom var kallt.
Kroppen spänd, som om den väntade på nästa slag.
Men inget kom.
Inte än.

Hans blick flackade – upp mot lampan som blinkade, mot det sönderslagna bordet, mot dörren som stod halvöppen in till hallen.
Han tittade inte på kroppen som låg några meter bort, men han såg den ändå.
Hans mammas arm, utsträckt som om hon försökt skydda honom.
Hennes ansikte var vänt bort, men håret låg i en mörk pöl.

Han blundade hårt, som om det kunde radera det han sett.
Ingenting försvann.

Ett djupt andetag. Sedan ett till, kortare.
Pojkens bröstkorg hävde sig som om varje andetag vägde ett ton.

I hörnet drog mannen ett nytt bloss.
Ljuset från glöden kastade ett rött sken över hans käkben.

”Sluta lipa,” sa han lågt.

Pojken ryckte till. Som ett djur som just förstått att det inte är dött än.
Men han svarade inte.
Han kunde inte.

Jag såg på honom från mörkret bakom rummet.
Ingen visste att jag var där.
Men han skulle känna det snart.

Det låg något i hans ögon.
Inte bara skräck.
Något mer.
Något som kunde vakna.

Han satt på huk, som en jägare som väntade på att bytet skulle sluta sprattla.
Cigaretten glödde mellan fingrarna.
Han rörde sig inte.
Inte än.

Skjortan var öppen vid halsen, svettig, rödfläckig.
Armarna muskulösa men avslappnade, som om det han nyss gjort inte kostat något alls.
Yxan låg lutad mot hans ben.
Blodet hade börjat torka på bladet, men längst ut på spetsen hängde en droppe som vägrade släppa taget.

Han blåste ut rök, sakta.
Ögonen smala, fokuserade.

Pojken rörde sig inte.
Mannen såg på honom en stund, som om han övervägde något.
Sedan flinade han.
Inte ett galet flin. Bara nöjt.
Som en man som skruvat ihop en möbel utan att behöva läsa instruktionerna.

Han lutade sig fram, plockade upp yxan igen.
Vände den i handen.
Studerade den.

”Skitunge,” mumlade han, mer för sig själv än för någon annan.

Hans blick gled över rummet.
Väggarna, soffan, kroppen på golvet.
Det fanns ingen ånger där.
Inget rus.
Bara tomhet.
Det här var ingen spontan explosion. Det här var rutin.

Sedan stannade blicken.
En liten paus, mitt i svepet.
Inte lång, inte uppenbar.
Men den fastnade – precis där skuggorna var som mörkast.

Där jag stod.

Han sa inget.
Gjorde inget.
Flinet återvände bara, lite snett den här gången, och han tittade bort.

Jag log tillbaka.
Han visste sin plats.

Cigaretten var nästan slut.
Askan föll i små moln över det blodfläckiga golvet när mannen reste sig och började gå framåt, ett steg i taget.
Sulan på hans sko gled över blodet med ett svagt, klafsande ljud.

Han stannade precis vid kroppen som låg på golvet.
Pojkens pappa.
Armarna vinklade åt fel håll, huvudet kluvet av ett enda, tungt hugg.
Mannen tittade ner på honom utan en min.

"Svag jävel," mumlade han, knappt hörbart.

Han fortsatte fram till pojken.
Stannade över honom.
Tittade ner.

Pojken låg stilla, som en sten, men hela kroppen vibrerade av tysta ryckningar.

"Tänker du ligga där hela natten?" sa han.

Inget svar. Bara svaga, flämtande andetag.

"Din mamma skrek."
Hans ton var släpig, nästan drömmande.
"Din pappa… han försökte spela hjälte. Men du såg hur det gick."

Inget svar.

Mannen skrattade för sig själv. Ett kort, torrt läte.

Han satte sig på huk.
Sträckte ut yxan och lät dess trubbiga sida glida över pojkens kind, sakta, nästan ömt.

"Vet du vad som händer när man lyssnar för noga på rösterna i skallen?"
Han pekade mot sitt eget huvud med en smutsig tumme.
"Man börjar tro på dem."

Pojken låg stelfrusen, men tårarna rann nu utan kontroll.

Mannen drog yxans egg långsamt längs pojkens hals och axel, precis tillräckligt lätt för att inte lämna spår, bara skräck.

"Det där monstret folk snackar om… det sitter här inne."
Han dunkade knogen mot tinningen, tre snabba slag.
"Det är ingen dröm. Ingen saga."

Han lutade sig närmare, så nära att hans andedräkt låg tung mot pojkens kind.

"Det viskade till mig länge innan jag lyssnade. Länge.
Men när man väl börjar... då finns det ingen väg tillbaka."

Han reste sig långsamt.
Yxan dinglade från handen, som en del av honom.

Han tittade runt i rummet – på blodet, leksakerna, kroppen på golvet.
Stannade, drog in lukten som en vinprovare.

"Du fattar inte nu. Men du kommer att fatta. Snart."

Han tog några steg mot dörren.
Stannade i öppningen.
Vände sig om.

Hans ögon var tomma. Leendet smalt och meningslöst.

"Du lever fortfarande, pojk.
Och snart kommer du höra rösterna också."

Sedan försvann han ut genom dörren.

Bara röken och blodlukten blev kvar.

Och jag stod kvar i skuggorna.
Och väntade.

Tystnaden låg tung över rummet.
Inte ens dropparna från yxan hördes längre.
Bara en svag vind som smekte in genom en sprucken fönsterruta.

Pojken låg kvar på golvet.
Oförändrad.
Ögonen öppna, stirrande på ingenting.

Blodet runt honom hade börjat stelna.
Det klibbade mot hans hud, drog i hans kläder.

Jag stod kvar i skuggorna ett slag, betraktade honom.
Lät minuterna gå.
Lät honom sjunka djupare in i det där stadiet där verkligheten börjar glida bort.

Sedan tog jag ett steg framåt.
Ett enda.
Nästan ljudlöst.
Men ändå nog för att förändra luften i rummet.

Pojkens ögon flackade.
En ryckning gick genom hans kropp.
Han kände det.
En närvaro. Något som inte skulle vara där.

Jag tog ett steg till.
Och ett till.

Ljuset från den blinkande lampan nådde knappt mig.
Men nog för att kasta en lång, smal skugga över golvet.
Den nådde fram till honom.
Vidrörde hans händer.

Han stirrade på skuggan som om den kunde sluka honom hel.

Jag stannade bara ett par meter ifrån honom nu.

Kände doften av blod och rädsla som en levande varelse i luften.
Kände tyngden i rummet.
Kände hur något inuti honom började röra på sig.
Inte trots skräcken.
På grund av den.

Jag sa ingenting.
Inte än.

Det behövdes inte.
Han visste att han inte var ensam längre.

Och någonstans, djupt där inne, rörde sig en ny sorts känsla.
Inte bara rädsla.
Något mörkare.
Något starkare.

Jag satte mig på huk.
Ett knäppande ljud från mina knän ekade svagt i det stilla rummet.

Pojkens kropp spände sig som en fjäder, men han rörde sig inte.
Han låg där, stel av skräck, fastfrusen i en värld han inte längre förstod.

Jag sträckte ut handen.

Lät fingertopparna vila lätt mot hans blodklibbiga hår.
Inte för att trösta.
Inte för att skydda.
Bara för att lämna något kvar.

Han blundade hårt, som om han kunde försvinna om han inte såg.

Jag lutade mig närmare.

”Lyssna,” viskade jag.
Rösten knappt en andning.

Hans andhämtning var snabb, ytlig.
Hjärtat bultade mot revbenen, en tickande bomb i en för liten kropp.

”Det är inte över,” fortsatte jag.
”Det här är bara början.”

Jag lät handen glida från hans hår ner till hans axel.
Tryckte lätt.
En signal.
En bekräftelse.

”De försökte göra dig svag.
Men ur det här… kommer något större.”

Han öppnade ögonen.
Tårarna gjorde dem blanka, förstörda.

Men djupt där inne, bakom allt det krossade, glimmade något nytt.
Något hårt.
Något levande.

Jag reste mig långsamt.
Tog ett steg tillbaka in i skuggorna.
Lät honom vara kvar i blodet, ensam.

Men inte riktigt ensam.

Jag log.
Världen hade just fått en ny möjlighet.
En ny röst i mörkret.


---

Epilog

---

År senare.
Ny stad.
Nya rubriker.

”Brutal seriemördare härjar – offren saknar samband, förövaren spårlöst borta.”

Ingen såg honom komma.
Ingen förstod varifrån mörkret vuxit.

Men jag visste.

Och i vinden, bland de tysta skriken, hördes något annat:
Ett lågmält, dovt skratt.
Som ekade från en tid då blodet ännu var varmt och drömmarna dog.

Min skapelse är bara början.
Följ mig här på Poeter.se om du vill utforska fler berättelser från gränslandet mellan ljus och mörker.
Välkommen till skuggorna.