Besvikelsens slöja börjar
landa i mitt knä,
och sorgetåget rullar ut.

Har gjort slut med min
bästa vän
och jag kan inte förstå.
Vad gör jag nu?
(Åh herregud)
Det var ju vi två!

Ändå hör jag sorgefågeln,
i tyst förbindelse:
“Allt kommer bli okej, vännen.”

“Okej…”

Tiden stannar upp,
försöker andas,
gå vidare.

Såret är blottat,
men det kommer läka.
Jag vet det,
men det känns långt kvar.

Kanske till hösten,
kanske till vintern,
kommer jag
le igen.
Det vet jag.

Sorgetågen
når ju till sist sitt
slut.
Sorgefågeln och jag,
ett inombords
tjut.

Sorgetågen
och min bästa vän
flyger tillsammans
i mig.