Det var en gång en traumatiserad familj i vilken alla var övertygade om att de mådde så riktigt jävla bra. När folk undrade hur de mådde så svarade de bara att jo det är toppen och alla tiders. Att förtränga och kapsla in allting som var skitjobbigt gick per automatik. Folk riktigt beundrade den lyckade familjen och satte den på en väldigt hög piedestal. Pappan var en kristen rejäl blandmissbrukare och bipolär narcissistisk kvinnokarl som inte kunde sköta sitt företag utan gjorde av med alla pengar. Mamma var en jätteduktig kristen hemmafru som inte älskade sina fem barn utan nonchalerade dem och satte inte alls några gränser. Barnen var ett gäng positivister och optimister och väldigt socialt drivna med många kompisar som var imponerade över familjens flotta lyxvilla. Äldsta sonen 14 år hade börjat använda droger och alkohol. Det är hårt att inte ha några riktiga föräldrar som verkligen tar hand om en med kärlek och omsorg. De tre systrarna hade i alla fall varandra. Yngste sonen fattade väl ingenting.
Mellansonen dog i en trafikolycka två år tidigare. Familjen bra var en tickande ångestbomb men leendena satt där de skulle.
Det finns överhuvudtaget inga problem resonerade pappa och sköljde ned några valium med konjak. Det ska vara härligt att vara en lyckad människa. Pappa hade varit på en knullturne och mamma anade oråd men pappa var en duktig lögnare. Firman går så i konkurs 1970 och pappas otrohet blir avslöjad och skilsmässa. Äldste sonen bollas mellan psykiatrin och olika fosterhem. Flytt in till ett stort bostadsområde. Systrarna flyttar hemifrån. Yngste sonen ensam med mamma.
Familjen bra mår inte så bra längre. Pappa en flyktig och vilsen figur som kommer och går och tar livet av sig 1976. Yngste sonen får då ingen hjälp med krishantering och sorgeprocess. Nu är det en helt otrolig positivism och optimism som gäller, upp med hakan och var glad. Javisst mår yngste sonen bra. Allt är toppen. Yngste sonen lär sig den härliga konsten att förtränga och kapsla in och får ett helt otroligt psykotiskt sammanbrott 1986. Äldste sonen fortsätter med sitt missbruk men får hjälp genom LP-stiftelsen. Yngste psykotiske sonen är en skrämmande och chockerande uppenbarelse helt borta och totalt förvirrad och jaglös. Han får hjälp att komma ur sitt helvete av en kvinnlig ängel. Ett år så jävla sjuk kändes som en väldigt lång tid.
Men allt det förträngs naturligtvis av familjen bra. Livet går vidare. Tänk positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Samhällsmaskineriet som bara måste snurra på och fungera och inte har tillräckligt med resurser till att hjälpa alla svaga och utslagna människor som inte passar in. I familjen bra får det inte finnas några problem. Stark och glad ska människan vara annars är man patetisk och skämmig. Yngste sonens förföljer honom i flera decennier, bipolär sjukdom, psykosbenägen men inga diagnoser faställda och följdaktligen inga mediciner. Äldsta sonen kör en runda med missbruk och får en dotter som tvingar honom att skärpa till sig. Yngste sonen får diagnoser och mediciner 2008 och 2014 inskriven på rättspsyk efter två anlagda bränder. Rättspsyk är mycket bättre än psykiatrin. Det är den yngste sonen som ligger i soffan och skriver den här texten. Livet har artat sig väl och jag är fri från symptom förutom det rätt så allvarliga trötthetssyndromet. Syskonen mår bra. Mamma gick bort sommaren 2017. Solen skiner i försommarvädret och katterna Winston och Jussie får sitt lystmäte av äkta vår. Familjen bra existerar inte längre, vi har vuxit upp och sysslar inte längre med illusioner och luftslott och annat trams. Livet tickar ned och det gäller att göra det bästa av varje ögonblick och dag.