Ett aktivt val
att välja bort det som kunde krossa mig
in på djupet.

För jag vet vad jag går för –
och jag gör mig besviken
i det inre tomma.

Vill njuta av musiken,
men mannen inom mig
är aldrig nöjd,
bara besviken.

För kraven,
pressen –
han ställer mig till svars.
Och jag känner hur axlarna
inte längre orkar bära.

Känslan av att falla
okontrollerbart
är nära.

Äntligen kanske
jag snart finner stunden
att skapa en stege
ur min svacka.

Äntligen
börjar det kännas
som att jag tappat kontrollen helt –
och det är då
jag vill börja växa igen.

För när jag
den nya botten nått
så går jag sakta
emot toppen.

Och mitt missbruk –
ett överflöd.

Ska alltid vara värst,
så enklast att hålla sig ifrån
delar av det
som annars vore ett flyktbeteende.