Efter den 4 februari och Campus Risbergska har jag varit så otroligt monumentalt trött. Jag lider av ett psykosomatiskt trötthetssyndrom som gör att jag är extra sårbar för stress och sömnproblem. Alla mina gamla trauman väcktes upp den 4 februari så det är en orolig tid. Hela Örebro och Sverige fick väl en stark chock den dagen. Många som har mått och mår dåligt. Jag tar en dag i taget, ett ögonblick i sänder. Det känns som att jag just har gjort en triathlon på världsrekordtid. Kropp och själ ligger tätt förbundna med varandra. Mediterar för att dämpa den posttraumatiska stressen. Jag ber en bön för alla där ute som har det svårt. Det känns som att hela världen krisar.