Kronans skaft

En diktsamling om en riddare i Majorna


Slott
De första minnena, dem som man inte kan minnas.
Ett evigt skrik och en evig kärlek.
Sandslotten, enligt mig, överväldigande och omåttligt kraftiga.
En egen verklighet.
En sandlåda utan sandslott.
Mitt slott har ännu inte formats.
Sanden är alltför porös för att upprätthålla allt.
Tidens tand har ännu inte härdat kornen.


Svärden
Sommarens ljus bländar mig från tidens passerande.
Polarna bländar mitt vett och vi blir för alltid allierade.
Vid masthuggskyrkan är vi ostoppbara, visionärer med allt för många drömmar.
Vi ser ner på vårt land där vi tror vår makt står.
Alla bör frukta oss.
Alla bör frukta vårt järngrepp, för vi är riddare med våra första svärd.
Svärd som ingen kan röva, som bara vi kan styra.
Jag är Don Quijote och Majorna är numera min väderkvarn.


Rövare
En alltför enkel aktion, för att imponera eller för att driva det oberoende förhållandet med spänningen.
Där på stigbergets knop svek jag mitt hjärtas riktning för första gången.
Då den hederliga riddaren förfaller till en så pass förnedrande underhållning blir hans plikt och skyldighet till sitt svärd nedsmutsat av ovärdiga moraler.
Kassörskans skrik blev som ett alarm, en signal för kroppen att låta adrenalinets dånande flod forsa in i blodets stilla hamn.
Ta mig en gång, förvänta dig mer.
Ta mig två gånger, räkna på fler.
Ta mig tre gånger, upp jag ger.


Gycklaren
Att vara sann till sina ord är aldrig en lätt kamp, detta vet jag med omfattande säkerhet.
Måste man dock alltid bevara sin heder?
Varför skulle jag behöva gå emot min egen begäran egentligen, mitt liv kanske skall vara det av en barbar.
Vad kommer jag att missa?
Jag har mer liv att missa om min heder och plikt tog första prioritering.
Då jag egentligen vet vad som kommer att misstas vänder jag min syn ifrån mitt undermedvetnas rop.
Om riket jag bygger förblir stort men tomt, berövat av liv, vad var då meningen med min plikt?


Sprickan
Merit och gymnasium, den första romantiken och den allra bästa vännen.
Haschets närvaro blir min mentala frånvaro.
Minnets kamp mot den euforiska känslan.
Det allt för fängslade ruset som stryper min hjärna och mitt sinne.
Mitt svärd som en gång pekade mot solen dras mot asfalten upp för nordhemsbacken, ägget blir rundare och rundare.
En annan värld, en förstörd en.
Osäkerheten tar befattning av min kropp och mitt jag är inte längre framme.
Mitt järngrepp börjar smälta och slottets numera magra stenar börjar glida ur dess kalla palm.


Dämpning
Mitt rums stilla silhuett är komplimenterat av saknaden för något vardagligt.
Det vardagliga i mig har försvunnit utan att ge mig kompensation och det enda som återstår är min närvaros tomhet.
Tomheten är numera min vardag som låst mig i livets limbo.
Erinrar om förfluten livsfyllning.
Kan jag känna ljuset.
Kan jag nå mot månens sista ljus.
Det sista ljus som gör mig till person.
De ljusa och magiskt spontana minnen som jag inte längre kan skapa har klämt dopaminets sista droppe.
Varför bli trött om man ändå inte kan sova.
Varför bli glad om det inte betyder glädje.
Tomheten återstår övervinnande och ljuset som omedvetet famnade mig släcks.

Tystnad
Som tusen strängar, varenda en spelar dess egna räckhåll av noter, ingen högre än den andra. Varenda en bygger harmoni, ett slags orkester med en kontinuerlig trumma i bakgrunden av existensen.
Trumman slår, den slår för att hålla harmonins takt i schack. Melodin är dock för evigt fri. Trumman insisterar men jazzens själ omfamnar melodin med sina överväldiga armar. Melodin har ingen auktoritet, bara sinnets flöde och känsla. Till slut är det alltid trumman som står kvar. Mättnaden och kontrasten försvunnen.
Jag är nu en ensam sträng i väntan på familjära melodier.

Befattning
Inga känslor, bara vett.
Inga misstag, bara besvikelser.
Hur kan man fortsätta leva så pragmatiskt, utan någon form av stöttande kärlek.
Uppenbarligen inte jag, uppenbarligen finns det något annat att sträva efter.
Dag in dag ut är Majorna grått, inte längre är hövdings husen regnbågens slut.
Inte längre är Roffe Ruffs nostalgiska perspektiv verkligt.
Allt detta trötta och tysta lidandet för vad?
För överlevnad och karriär?
Detta är inte livets krav, livet kräver något kreativt, en krokig linje av misstag och lärdomar istället för en lång och rak kö där alla kommer och går till exakt samma ställen.
Flaskans sista droppe har evaporerat, mitt slott, mitt sinnes egendom och allt som mitt rike skulle bli har hittat tillbaka till mig.
Idén var aldrig försvunnen, ack för oprioriterad.


Vakna
Ur borgens helvetesgap har jag klättrat och övervunnit.
Dess makt är minimal, min triumf abnormal.
Med hjälp från smeder är mitt svärd numera stridsdugligt.
Inte perfekt, inte exceptionellt men allt för betydligt.
Konungens återkomst präglar ens tankar, en dröm som blir faktum.
Jag vänder mig mot kyrkan där vi en gång beslöt oss för att aldrig kapitulera.
En vissen känsla rör vid min hjärnas veck.
Då jag svikit brödraskapets minne har jag insett dess heder.
Inte mer skall min borg lida, för att all min magra makt och dess förmåga ska utvecklas, betonas och sträcka ut från Sandarna till Fjällgatan, från Kungsladugård till Stigberget.
Nu när planen är satt känns den nästan för ödmjuk, kommer jag verkligen kunna tämja mig själv?


En sista fanfar
En kung fruktar aldrig dagen han dör, ty det är inte ett slut.
Ett kapitel, en saga, en myt.
Masthuggskyrkan och dess vy är blott en enkel början nu.
Mitt rike hålls uppe av de stenfasta grunderna som lagts, även om de blev röjda och ombyggda gång på gång.
Fullspäckade katakomber, torn som höghus, soldater som generaler.
Här tror jag att mitt sinne kan nöja sig.
Här tror jag att min ansträngning sluter sig.
Här och nu vet jag att mina alltför ambitiösa ord som barn faktiskt var sanna.

Nåväl blev det till slut ett underbart rike.