Åskan dånade igen, kanske demonerna som återigen besökte himlens sfär.

Det var länge sen sist, men alltid lite kaotiskt. Likt göken försökte de alltid lämna något oönskat kvar.

I början upptäckte hon inget alls, utan ruvade på demonernas tankar tills allt annat glömdes bort.

Där varje känsla var en okänd fågel som måste namges innan den lyfte. Där ett hem blev fyllt av korpar.

Med tiden öppnade hon sina fönster och såg allt det där som hon glömt.

Först duvan med sitt hopp,
Sen svalan med sitt äventyr,
Och sfären fylldes återigen av liv.

Att demonerna då och då kom på besök... gjorde inget.
De bidrog till mångfalden.