Torsten ville prata med honom. 

-Tack för rapporten från Bryssel. Jäkla bra initiativ måste jag säga. Vad är det som har hänt med dig David, du är dig inte riktigt lik, kör på som värsta … 

-Nja, det är väl inget revolutionerande … hur menar du?

-Världsordning och sånt.

-Ah, du har pratat med Elda …?

-Nej, nej, inte så, men jag läser mellan raderna att ni pratade om mer än det som framkommer …

-Jaså, gör du?

-Ja, och hur mycket jag än gillar dina initiativ på sista tiden så vill jag understryka att du inte har fria händer att köra ditt eget race. Du har lätt att, hur ska jag säga, du tar gärna ett soloparti … 

-Det vet jag inte, men visst, det här projektet engagerar mig på ett väldigt starkt sätt. När man börjar skärskåda beroendet av Kina, ger det liksom anledning att tänka längre, det ena ger det andra liksom, det ser väl du också?

-Jag vet inte det, du låter dina tankar och känslor rusa iväg lite väl ohämmat, det är det jag känner på mig, du har svårt att hålla dig till din uppgift, det som är överenskommet. Just nu är jag rädd att du kan sabba hela grejen genom att försöka ändra världen av bara farten! Skärp dig David, håll dig till saken, du jobbar för mig, glöm inte det! Vi kommer att ha ett extra styrelsemöte i eftermiddag. De andra är redan kallade. Det blir en del åtgärder, en del förändringar … klockan femton i styrelserummet.

David återvände till sitt kontor med en växande känsla av obehag. Torsten hade varit ovanligt skarp. Nog för att han körde sina härskartekniker när det behövdes, men den här gången var det något mer, en försåtlig underton som kändes otäck. Ensamhetskänslan kom smygande igen som en morrande byracka. Han kände en växande panik och hjärnan började gå på högvarv. Troligen var han bytet på styrelsemötet. Skulle han flyttas igen, till andra uppgifter? På ett sätt förstod han Torsten. Men han var för mycket byråkrat, varför kunde han inte se längre, varför tog han inte chansen att kliva fram, att inspirera sina medarbetare till att tänka större, djärvare …? Världsordning? Var hade han fått det ordet ifrån? I rapporten fanns inget som direkt antydde något sådant. Hade Elda läckt ändå? Hur nära hade hon och Torsten kommit varandra? Talades dom vid dagligen, pratade dom om honom? 

Han tog med sig en kopp kaffe till skrivbordet, lutade sig bakåt och blundade. Torsten hade en förmåga att ta ur honom all geist. Hans insinuationer och ibland rena utfall av ilska skapade en läskig känsla av att vara utanför. Troligen antydde Torsten för de andra i styrelsen att han inte var att lita på, inte helt. Han tyckte sig få sådana vibbar från de andra vid olika tillfällen. Inget som gick att ta på egentligen, mera en känsla. En känsla av att inte vara helt accepterad, omtyckt. Fanns det något i hans personlighet som var bortstötande, icke önskvärt, var han lite för mycket, något som han inte själv såg, men som fick alla andra, inklusive de närmaste i familjen rent av, att se honom som en särling, en udda person som … som var att likna vid någon med en diffus diagnos, något främmande ännu inte beskrivet av vetenskapen … 

Tung i sinnet klev han in i styrelserummet utan att ha ätit lunch. Han hade noll aptit. Kände sig illamående vid tanken på mat. Beredd på det värsta slog han sig ner på sin plats till höger om Torsten.

-Välkomna! Det blev lite kort varsel, jag ber om ursäkt för det, men det jag har att säga kan inte vänta, det kommet att stå i Dagens Industri i morgon.

Torsten gjorde en lång paus och sneglade på David.

-Välkommen tillbaka från Bryssel, du har ju tagit dig in i maktens högsäte, inte illa. Med list och ett kallt huvud kan det betyda allt. Har du dom egenskaperna? Ja, du behöver inte svara, tänk strategiskt, det är allt jag har att säga om det. Låt inte känslorna styra, det är politikernas akilleshäl. Du måste vara listigare än dom. Lobbyisterna är oftast de som styr och vi vet vilka som … ja, nu lämnar vi det. 

Så tog han på sig den där högtidliga minen som de alla kände så väl, den där minen som annonserade att han tänkte säga något om sin egen förträfflighet.

-Jag har beslutat mig för att avgå som VD. 

Det var omöjligt att tyda kroppsspråket hos de övriga. 

-Jag kommer att bli ordförande i Svenska Handelskammaren. Jag tänker sitta kvar i styrelsen här, men flyttar till Stockholm inom ett halvår. En ny VD är redan utsedd. För att undvika en uppslitande kontrovers om den frågan, ja, en del av er här anser säkert att just ni vore det självklara valet, särskilt någon som varit med länge, har jag tagit beslutet på egen hand. Jag har sonderat lite lätt off record, men det är inte läge för en lång process mitt i de känsliga förhandlingar som pågår kring Albanien i första hand. Vi behöver en ung förmåga med erfarenhet av försäljning, någon som är kundinriktad och som kan entusiasmera trupperna. Jag har fått ett ja från Bertil här, vår eminente försäljningschef. Han tar över i och med nästa ordinarie styrelsemöte som är om två veckor. Grattis min vän, jag vet att du, med din kompetens, kommer att styra skutan med bravur. Din önskan att få läsa företagsekonomi på halvfart visar att du har målsättningar i livet och att du inte är rädd för att satsa. Vi kommer alla att stå bakom dig som en man. Och bekymra dig inte över att jag blir kvar i styrelsen. Jag vill bara vara ett moraliskt stöd och kanske lite av en mentor för dig Bertil. Vi får se, vi kommer att hitta en bra kemi här om alla bestämmer sig för att samarbeta. Företaget står inför en exempellös expansion och det är helt rätt att satsa på ett yngre ledarskap i det läget. Jag vill särskilt inpränta att du David är viktig i den nya konstellationen. Du blir Bertils högra hand i det mesta som kommer att ske här. Jag förväntar mig att särskilt ni två ska hitta ett framgångsrecept i samarbetet, allt hänger egentligen på det. Vi behöver ju inte rösta i den här frågan, jag känner att allt är väl underbyggt och att det råder enighet i styrelsen. Bolagslagen kräver ju vissa formaliteter, men det viktiga är att protokollet inte har några luckor. Jag och Bertil kan justera den här gången. Ja det var allt. Nu kör vi!

David var i chock. Inte i sina vildaste fantasier hade han kunnat förutse det som nu skulle komma. Bertil? Han var ju inte klok! En jubelidiot. Översittare. Och han skulle samarbeta med Elda? Och han själv skulle gå in under Bertils ledarskap? Det var ju omöjligt. Bertil var med råge den i styrelsen som var minst lämpad. Vad hade det tagit åt Torsten? Var han totalt blind? 

David dröjde sig kvar i rummet och såg till att han blev ensam kvar med Torsten.

-Torsten, det här kommer inte att bli bra. Du gör ett gigantiskt misstag. Inte så att du nödvändigtvis skulle ha valt mig, men Bertil? Han är det sämsta val du kunde ha gjort. Han är ingen ledare, ingen teammänniska, han är en ensamvarg. Jag kommer definitivt inte att kunna samarbeta med honom, det vill jag göra klart på en gång, det kommer att skära sig direkt. Vi har diametralt olika syn på i stort sett allt och han kommer att ta chansen att bossa med mig från dag ett. Han är inte intresserad av samarbete, det kan jag försäkra dig, han vill bara bestämma allt. Kommer du ihåg vad du sa till mig för många år sen, när du ville att jag skulle bli din närmaste man på företaget och jag sa nej eftersom jag hade andra planer då? Du sa ”är vi kompisar eller?” När jag sa att ”det är klart att vi är”, bad du mig tänka över erbjudandet en vecka. Jag ringde dig redan efter två dagar och sa att det kändes rätt, att vi två skulle leda företaget tillsammans. Kompisar Torsten!

-Äh, du reagerar som en förlorare. Du förstår säkert att det inte kunde bli du, du …

-Ja jag vet, jag är för gammal, det är så du ser det, men Bertil och jag, det vill jag slippa Torsten, det kommer aldrig att fungera, det vet jag bestämt. Jag respekterar inte honom och han respekterar inte mig. Att begära av mig att jag ska gå in under hans ledarskap är som att  dra ner brallorna på mig. Jag ber dig, gör inte det. Jag vill helt enkelt inte. Du får tänka om kompis!

-Så här är det David, antingen antar du utmaningen och ser till att det fungerar, eller också får du se dig om efter ett annat arbete, det finns ingen återvändo och jag är säker på att om du visar lite god vilja och slutar upp med att vara så bockig och underlig i alla situationen, så kommer det här att bli bra. Du har inget val, allt är redan bestämt. Har du förstått?

Längre kom han inte, det var inte lönt att argumentera. Han kände sig helt överkörd. Maktlös och ensam. Ensam. Vem kunde man lita på, fanns det någon på denna jord? Han stängde in sig på kontoret och tog fram skriverierna om uppväxten. Dokumentet han döpt till ”BOKEN”. Fanns svaret här, vem var han och hur hade han blivit en person som aldrig riktigt passade in?

”Boken” Kap 10

David hade fyllt fjorton och gick numera i Realskolan. Den treåriga variant som var så ny att den inte införts överallt i Sverige. David var inte på något sätt imponerad. Han var ett ständigt irritationsmoment för alla lärare. Skolan tråkade ut honom. Skönt att läsåret snart var över. Familjen skulle flytta igen. Tre år i Dalhälla fick räcka tyckte de på HK. Man tog inte hänsyn till att armékåren fått ett rejält uppsving med makarna Brorson. Eller att de två barnen behövde få kontinuitet och trygghet i en bekant miljö. Kanske kände de inte till att det var en del problem med David, men oavsett det, en kille på fjorton år, med två år kvar i realskolan, borde man väl inte flytta på om det gick att undvika? Hursomhelst, alla var väl införstådda med det militära systemet i denna udda frikyrkorörelse, eller vad man ska kalla den, så det var aldrig någon som ifrågasatte en order, hur galen den än var mätt med gängse värderingar. I augusti gick flyttlasset till Storköping, en av landets största städer. Det fanns faktiskt tre armékårer i staden och Brorsons hade fått ordet till Storköpings andra kår. Lägenheten var större än någon de bott i tidigare. David fick ett eget rum med egen toalett i trapphuset på samma plan som familjens lägenhet, kårens expedition och möteslokalen. Allt var större. Husen, kvarteret, gatorna, parkerna … trafiken var närmast skrämmande. Redan efter någon timma i den nya miljön, tog David sin cykel och åkte på upptäcktsfärd. Han valde en väg som han antog skulle leda till centrum. Efter några hundra meter såg han slottet, en fantastiskt vacker skapelse omfluten av vatten. Det såg riktigt gammalt ut och på bron framför trängdes turister som poserade och lät sig fotograferas med den unika byggnaden som pampig bakgrund. Till vänster låg en stor hotellbyggnad och gatan framför pulserade av liv. David såg sig omkring. Vart han vände sig överväldigades han av stora, pampiga byggnader, storstadstrafik och jäkt. Dalhälla var en liten löjlig avkrok i jämförelse. Drottninggatan stod det på gatuskylten framför honom. Allt han tidigare sett, med undantag av huvudstaden, förbleknade. En viss rädsla kom över honom där han stod gränsle över cykeln. Skulle han våga köra vidare? Nej, det var nog bäst att vända tillbaka samma väg. Tanken på att köra vilse i den här metropolen var inget annat än skrämmande. Långt senare i livet skulle han ofta komma att minnas just det här ögonblicket. Det kom att bli livsavgörande på något förunderligt sätt. Hur hanterade han utmaningar? Då hade han valt tryggheten i stället för äventyret. Han hade tvivlat på sin förmåga att orientera sig i en främmande miljö. I stället för att utmana sig själv och fortsätta framåt, mot det outforskade, hade han valt att vända om, att ta det säkra före det osäkra, till och med lite rädd att han inte skulle hitta hem. 

David kände olust vid tanken på den där långa, fräcka saken. Hon hade hängt med ett gäng tjejer och killar i källarvåningen. Kanske var de scouter, eller också hjälpte de till i festköket, eller så var det här de brukade träffas, han var inte säker på vilket. Han hade gått husesyn i hela fastigheten och stötte bara på dem helt apropå. Tydligen fanns det många i hans ålder i den här kåren. Han presenterade sig på det invanda, nonchalanta och överdrivet kaxiga sätt som blivit hans rustning och som alltid gett honom ett övertag i mötet med jämnåriga. 

-Hö, hö, torrt gräs …

Det var den långa. Hon hade tittat utmanande på honom och väntat på en reaktion. Men han hade helt kommit av sig. Några obegripliga ord framskrattade på ett sätt som fått honom att känna sig dum. Bortgjord inför de andra. Ingen hade sagt något, de hade bara stirrat på honom som en inkräktare. Han hade känt sig avklädd, avslöjad och förnedrad. Utan ett ord hade han vänt på klacken och gått därifrån. De andras skratt förföljde honom fortfarande flera dagar senare. 

Skolan innebar en stor förändring. Högre allmänna läroverket för gossar. Jomen tack! Han blev placerad längst fram i klassrummet. Hans betyg i ordning och uppförande, C i båda, var en ytterst sällsynt merit som fått de mest ärrade lärarna att höja på ögonbrynen. I kollegiet var man fast beslutna att sätta honom på plats från första början. Minsta lilla tendens till uppstudsighet skulle bemötas kraftfullt och bestämt. Att de menade allvar fick han bevis på redan första dagen. Som vanligt hade han bestämt sig för att göra avtryck direkt, så att klassen skulle förstå att han inte var någon man hunsade med hur som helst. På en av de första lektionerna den allra första dagen, kastade han således ett suddegum i nacken på matteläraren ”Nyllet” som stod och skrev någon formel på svarta tavlan. ”Nyllet” svängde runt på klacken, slet åt sig den långa pekpinnen av trä, rusade fram mot David och måttade ett våldsamt slag rakt framifrån. David slängde instinktivt upp bänklocket. Pekpinnen gick av på två ställen. Med en stump kvar i handen återvände ”Nyllet”, högröd i ansiktet, förödmjukad och besegrad, till sin kateder. David var från den stunden känd och respekterad av alla elever på hela skolan.

För första gången hade David svårt att hänga med på lektionerna. Han hade bara gått ett år i realskolan medan de andra i klassen gått två år. Han var ett år yngre än sina klasskamrater, men eftersom han hittills haft så lätt för sig, antogs det att han efter 1:3 i Dalhälla skulle klara att börja i 3:4 i Storköping. För David var det här en helt ny situation. Han var inte van att plugga, så läxorna blev för det mesta liggande ogjorda. Evald och Britta frågade aldrig. De gick helt upp i det nya arbetet på sin hittills största kår. De var nöjda med att David fått många jämnåriga vänner och att han, efter en del övertalning, spelade andrakornett i musikkåren.

David tyckte det var skönt med eget rum. Det låg i trapphuset, ett tiotal meter från familjens lägenhet och hade en liten hall och en toalett. Rummets enda fönster vette ut mot höghusen på andra sidan gatan. En säng, ett skrivbord med stol och en bokhylla var hela inredningen. David kände en ny frihet. Han kunde komma och gå som han behagade. Förändringen innebar också att han fick mycket mer tid för sig själv. Han var fjorton nu och kände sig på väg in i en ny period i livet. Det fanns så mycket oupptäckt. Tankarna började mer och mer röra vid områden han inte sett tidigare. Kanske var det dags att ta ett jobb. När skoldagen var slut, skulle han ju kunna jobba och tjäna egna pengar. Kanske skulle han kunna spara till en moppe. Han kände också lust att läsa. Inte läxor, men böcker. Vuxenböcker. Det fanns faktiskt en del böcker i familjens bokhyllor som han var nyfiken på. Han hade sneglat på en bok som hette Jerusalem av Selma Lagerlöf. Den var tjock, men titeln lockade. Kanske fanns det där en del svar på frågorna som ofta brände inom honom. I söndagsskolan kretsade många av berättelserna kring Jerusalem och det heliga landet. Vad var det som fått mamma och pappa att bli så fanatiska, så mycket mer religiösa än alla andra han kände? 

Han blev också medveten om sin kropp på ett nytt sätt. Den förändrades. Även om han fortfarande var minst i klassen, något som besvärade honom otroligt mycket, kunde han inte undgå att lägga märke till en ökande hårväxt där nere och att snoppen … ja, den såg annorlunda ut. På toaletten undersökte han saken närmare. Drog försiktigt i förhuden och kände något oväntat - det var skönt. Det var skönt att ta på sig själv. Det hade han aldrig tänkt på tidigare. En behaglig värme spred sig i kroppen och när han fortsatte, växte snoppen i hans hand. Han blev alldeles yr av känslan, som om han laddades med elektricitet. Och så, plötsligt, en stark våg sköljde genom hela hans kropp. Det som hände var otroligt. Aldrig hade han anat … Efteråt hade han hjärtklappning och kände sig som om han sprungit två varv runt idrottsplatsen. I sitt utmattade tillstånd skrattade han högt av förvåning och lycka. Han hade inte haft en aning! Ingen hade knystat om att något sådant kunde ske. 

Dagen därpå prövade han igen. Samma sak, han exploderade. Känslan var om möjligt ännu starkare den här gången. 

Några dagar senare kände han ett oemotståndligt behov av att få berätta för någon. Men han kände ju ingen här. I Dalhälla hade han så klart berättat för Glenn. Men här? Efter middagen med familjen ville Inga komma med till hans rum för att låna några färgpennor. Inga kanske? Nej, hon var bara tio år, och tjej, hon kunde ju omöjligt veta. Ändå var han tvungen att säga något till någon. Han började trevande.

-Du vet, killar och tjejer är olika …

-Ja, det vet jag väl, vad då?

-Vi killar har ju …

-Snopp, tror du inte att jag vet …

-Du har väl aldrig sett en …

-Jo då, din och pappas och så Sumos.

-Sumos, har du sett Sumos snopp, nähä, när då?

-Ja, en gång när jag var över och pratade med hans mamma. Sumo ville att jag skulle följa med upp på hans rum. Han skulle visa nåt, sa han. När vi kom in där satte han sig på en stol och tog fram sin snopp. Den var stor. Han sa att han runkade och så sa han att jag inte fick berätta för nån. Jag sprang därifrån. Det var jätteäckligt! Jag berättade för mamma. Hon sa att jag skulle glömma alltihop och att Sumo syndade. Du runkar väl inte va? 

-Är du galen, det är klart att jag inte gör!

-Jag tror du ljuger. Och jag ska berätta för mamma. Att du syndar.

-Det gör du inte! Får jag veta att du så mycket som knystat om det här, kommer du att ångra dig resten av livet! Hårdhänt föste han ut henne ur rummet.

Han kände sig ertappad. Fylldes av tvivel. Var han annorlunda? Var det sjukt att göra det han gjort? Äckligt? Kanske var det det skamligaste man kunde ta sig för. Hur skulle han få klarhet? Det fanns ingen han kunde prata med, ingen. 

Han vaknade med ett ryck. Tältet höll på att fyllas av vatten. Gummimadrasserna flöt omkring därinne. På riktigt. Han var sjöblöt. Glenn också. De kastade sig ur tältet och möttes av andra som panikslaget försökte rädda kläder och annat. Allt var dyngsurt! Det regnade något fruktansvärt. Hela lägret låg som i en insjö. Folk huttrade i det värsta skyfall de varit med om. Så småningom kom man sig för att springa mot matsalsbyggnaden. Den fylldes snabbt av scouter som väckts brutalt den första morgonen på den största jamboree Sverige någonsin arrangerat. Ungdomarna pratade upprört med varandra på många olika språk. När den värsta chocken lagt sig började någon i hopen skratta. Efter en stund skrattade alla hejdlöst. Det hela var helt bisarrt. Lägret de alla sett fram mot i flera år, kunde inte ha börjat på ett värre sätt. Det hela var som en galen katastroffilm. 

-Does anyone know what the weather is going to be like this week?

Frågan ropades ut från andra ändan av rummet. Amerikaner, eller kanske Kanadensare. Det fanns folk från hela världen i trängseln.

-It´s going to be sunshine in an hour or so.

En ledare som just kommit in i salen hade koll på läget.

-Vi kan stanna här tills det klarnar. Då bör ni lägga ut allt som är blött på gräset utanför era tält. Grejorna kommer att torka innan kvällen. När ni är klara med det, samlas vi nationsvis vid den stora flaggstången. Vi har en del spännande scoutsysslor att ta tag i under eftermiddagen.

Veckan i Sydsverige var inget han hade sett fram mot. Visserligen var Glenn där. De hade inte setts på ett år, men alla dessa hurtiga scouter… Han kände sig totalt malplacerad i den här konstlade miljön. Bo i tält är ju det onödigaste man kan ta sig för. Avstå från all normal bekvämlighet, frivilligt, nä, korkat var det. Glenn, som knappast var urtypen för en uniformsklädd självplågare han heller, tycktes dock trivas utmärkt med livet. 

-Såg du tjejerna, sa han.

-Vilka tjejer?

David hade inte sett något av intresse. Han tänkte i princip aldrig på tjejer. De betydde bara problem, det var han helt övertygad om. Ja, inte Yrja så klart, men henne skulle han aldrig mer få träffa. Så var det med den saken.

-Det stod Nyköping på deras flagga, såg du inte?!

-Nä, va vare för nåt me dom då mena ru?

-Prata svenska för h-vete, jag trodde du lagt av med det där snacket. Alltså dom var riktiga puddingar, du fattar?

-Jaha, och?

-Jag tycker att vi ska ta reda på var dom har sina tält och sen går vi dit och presenterar oss och säger att allt var så himla tråkigt här tills vi fick syn på dom. Vad säger du?

-Du är ju inte klok, dom kommer att att skratta ihjäl sig och sen kommer dom att håna oss för att vi är så töntiga. Så är tjejerna vet du.

-Jag garanterar att dom kommer att bli smickrade, och till sig, och bjuda in oss i sitt tält. Alltså, vi stöter ju bara på dom snyggaste …

-Du garanterar?

-Yes sir, kom nu, se och lär din stackars oskuld!

Efter lite efterforskningar här och där, hittade de ganska snart stället där gänget från Nyköping hade slagit läger. De såg bara tjejer. Och en som såg ut som en ledare. De satt i en klunga och delade på något ätbart, kanske något de lagat på scoutmaner. Glenn gled sakta förbi den lilla gruppen, medan han sneglade åt deras håll. Han visade tydligt att han var intresserad. David hängde bara på utan att åbäka sig. När de passerat gruppen, gick de uppför en liten slänt och satte sig så att tjejerna tydligt kunde se dem. Efter bara en liten stund reste sig två av tjejerna och kom sakta emot dem. 

-Vad sa jag? 

Glenn triumferade viskande. 

Tjejerna stannade någon meter framför dem.

-Var kommer ni ifrån, frågade den kortare av dem. Hon var ljus. Håret var rakt. Inte särskilt långt, kammat bakåt under båtmössan. Mössan hade hon dragit fram långt i pannan. 

-Min kompis David här är från Storköping. Jag har hängt på hans gäng eftersom han och jag var kompisar när han bodde i Dalhälla. Sätt er så kan vi prata lite. Jag såg er under skyfallet. Särskilt er två faktiskt. Märkligt va … jag sa till David att ni var, öh, hur säger man, fina …

-Åh, det var ju rart sagt. Jag heter Gunilla och det här är Jonna. 

Gunilla gick fram och satte sig demonstrativt så nära David hon kunde medan Jonna slog sig ner bredvid  Glenn, inte fullt så självsäkert.

Efter en stund av spänd och inkännande tystnad, sa Gunilla, som den mest självklara sak i världen.

-Vet ni vad, jag säger det bara, rakt ut, jag gillade dig direkt David, direkt alltså. Jag tycker att … att vi fyra ska hänga ihop under den här veckan så mycket vi kan. Det är … det är liksom meningen. Jag känner det bara. Jag visste det på en gång. Ja, jag är tretton, nu vet ni det, men jag ser äldre ut, eller hur. Hur gammal är du David?

-Öh, femton, men asså, varu snackar, eru seker på att du´nte har feber eller nåt?

Gunilla böjde sig hastigt fram och gav honom en snabb puss på munnen.

-Jag har nog feber, så är det så klart, feber. Nu måste du ta hand om mig David, sköta om mig. Förstår du?

Hon log mot honom det underbaraste leende han någonsin blivit utsatt för. Plötsligt visste han bara att något helt ofattbart faktiskt höll på att hända. Något fint. För första gången hade han blivit kysst. Eller vad man ska säga. Han var helt lamslagen av en sällsam känsla. Så överrumplande! Så otroligt! Tafatt la han sin arm om hennes axlar och flyttade sig om möjligt ännu närmare. Hon var så liten. Och så söt. Glenn och Jonna tittade klentroget på dem. De sa inget, kröp bara närmare varandra de också. Hur kunde sådant bara hända? Alla fyra befann sig i det ögonblicket i en främmande värld. En saga. De kände det tydligt. Glenn, som oftast var självsäker och djärv, satt med blanka ögon och tryckte Jonnas hand. I en stund av total overklighet, satt de bara där, fyra mycket unga människor, och upplevde något helt nytt. Helt annorlunda. Bara så där.

Lägerveckan blev som en vändpunkt i Davids liv. På många sätt. För första gången var han officiellt ihop med en tjej. Lägret innehöll förstås en massa traditionellt scouttrams, men det mesta var frivilligt. Så länge ledarna bara hade lagom koll på var man befann sig och att man inte försvann utanför området, hade man stor frihet att göra vad man kände för. David och Glenn hängde mest med den egna gruppen från Storköping. Gunilla och Jonna kom över till dem varje dag efter frukost. De blev inte direkt hjärtligt välkomnade av tjejerna i gruppen till en början, men accepterade. Det blev också helt naturligt så att man besökte grupper från andra delar av världen. David gillade att prata engelska. Han kände något av den spänning han upplevt på Bosön några år tidigare. Han började drömma om att resa till avlägsna länder, att få uppleva främmande kulturer på plats. På något sätt kände han, i den här atmosfären av internationell ”förbrödring”, att han mognade lite, att tankarna liksom tog fart och flög iväg i oväntade riktningar. Han började på något sätt försiktigt spränga inre gränser för sin fantasi. 

Det var också här han för första gången upptäckte det läskiga med sin ”grej”. Vid ett toalettbesök undersökte han den närmare än tidigare och kom fram till att den var … ful. Avvikande helt säkert. Så måste det väl vara? Det var som en chock. Inte kunde väl sådant växa bort? Eller? Skulle han vara tvungen att dras med det här resten av livet? Skakad i sitt innersta, beslöt han sig för att hålla det hemligt. Alltid. Vilken skam. Ingen skulle någonsin få se hur han såg ut, ingen! Inte ens Glenn kunde få veta. Hur det skulle gå till att hålla det hemligt vågade han inte tänka på. Det skulle få stora konsekvenser, det begrep han. Hans liv skulle inte komma att bli normalt. Långt ifrån.

De intensiva känslorna för Gunilla bleknade ganska snabbt. Hon kom och hälsade på honom en gång i Storköping ett par månader efter lägret. David, som sett fram mot att träffa henne igen, upptäckte att känslan av overklighet var som bortblåst. Hon gjorde inte alls samma intensiva intryck på honom längre. Visserligen kelades de och kysstes under de långsamma promenaderna genom staden, men Davids tankar vandrade hela tiden kring skräcken för framtiden. Han skulle aldrig kunna gå längre med en tjej än så här. Självklart var han inte mogen för det nu, det kände han på sig, men om, så var det inte Gunilla som var framtiden. Hon var barnslig tyckte han. Naiv och påträngande. En barnunge. Själv hade han mognat. Bryskt hade verkligheten trängt sig på med pockande frågor och känslor i släptåg. Inget av det där kunde han prata med Gunilla om. Hon skulle inte fatta vad han gick igenom. Det där med snoppen skulle han aldrig kunna yppa för en levande själ, men det var så mycket annat som snurrade runt i tankarna. Han hade aldrig några pengar. Kompisarna fick veckopeng. Det kunde han bara drömma om. Kanske fanns det något jobb han kunde ta på eftermiddagarna, efter skolan. Flera av hans kompisar, från mindre bemedlade familjer, hade springschasjobb. Dom hade alltid pengar. Sparade till egna moppar och kunde skaffa moderna kläder. Själv hade han inte ens råd att bjuda en tjej på glass. 

David hade inte mycket till relation med pappa Evald. De pratade i stort sett aldrig om någonting. Men en sak var bra med pappa, han kunde fixa saker. En eftermiddag, vid matbordet, sa Evald:

-David, jag har ordnat ett jobb åt dig om du är intresserad.

-Klart jag är, vad då?

-Mopedbud på Kaffeaffären. Den ligger alldeles nedanför Stora Hotellet, inte långt från din skola. Du kan gå direkt från skolan och köra ut varor ett par timmar varje dag. Du får fyra och nittio i timmen, nästan lika mycket som kvinnorna som jobbar på skofabriken. Otroligt bra egentligen. Det är nästan femtio kronor i veckan! Vad säger du? Du kan börja på måndag.

-Men, det är ju alla tiders! Så jag får köra moppe då, i jobbet?

-Ja, det är visst så att många rika människor ringer till affären och beställer sina varor för att få dem hemkörda till dörren. Det är ingen flakmoped, utan en tvåhjuling med pakethållare fram och bak och med behändiga lådor på var sida om bakhjulet. En Monark är det visst … Jag har inte sett den själv. Ägaren till affären har varit kund på Stridsropet i åratal. När jag var där med tidningen idag, frågade jag om de behövde en springschas. Hon sa att jag kom som sänd från himlen, ha, ha. Den som haft jobbet sen i julas sa plötsligt upp sig häromdagen. Herrens vägar vet du … ha, ha … Jamen då så, gå dit efter skolan på måndag bara och presentera dig. De räknar med att du tar jobbet.

-Tack pappa, det ska bli jättekul. Jag känner inte många killar som har ett så bra jobb. 

David njöt. Vinden träffade honom skönt i ansiktet. Stolt som en tupp var han på väg till en doktorinnan Eckehorn på väster med två paket specialrostat kaffe. Moppen spann som en katt. Det var redan ett halvår sedan han tagit jobbet. Det hade visat sig att det var rena smörkneget. Lättförtjänta pengar. Det enda negativa var turerna till posten. Då var han tvungen att använda den där otympliga paketcykeln. Den var trögtrampad. Särskilt med lådan fullproppad med paket. Det var inte långt till posten, kanske femhundra meter, men backen förbi Stora hotellet var mördande. Det var skämmigt också att knega omkring på en paketcykel. Han var ju mopedbud! Och så fick han puls. Ibland rusade hjärtat på ett skrämmande sätt. Det kändes kymigt. Hade han hjärtfel nu också till råga på allt skit? Tankarna vandrade in på olustiga områden. Så här kunde känslorna växla från skönaste lyxen till ångest och pina bara på några sekunder. Som vanligt höll han full gas på moppen. Han letade med blicken efter adressen. Han hade varit så säker på att han visste exakt vart han skulle, men …

Då small det! Han hade dragit rakt ut i en korsning och in i framskärmen på en Morris som kommit från vänster. Han flög i en vid båge över bilen och landade hårt på asfalten på andra sidan. Det gjorde ont som fan, men han reste genast på sig, konstaterade att han hade skrubbsår i handflatorna och att det blödde lite från knäna som tittade fram genom de trasiga byxorna. Han stapplade fram för att se hur det gått med moppen. Gubben i bilen kom emot honom med skräck i det bleka ansiktet.

-Hur gick det, åh herregud, du kunde slagit ihjäl dig …

-Moppen, hur gick det med moppen?

-Inte bra, men huvudsaken är att du klarade dig så bra, några skrubbsår bara va, eller värker det någonstans, vi borde kalla på en ambulans kanske …

-Nej, för tusan, det är inget fel på mig, men hur gick det med moppen??

Nu såg han det med egna ögon. Moppen var en skrothög utspridd över gatan. Man skulle bli tvungen att sopa upp den. 

-Äh, skit, moppen, den … den … den blir aldrig vad den varit igen va?

-Nej, den har nog gjort sitt är jag rädd, men var glad att du klarade dig, det är ett mirakel, förstår du, du hade änglavakt grabben … var jobbar du, jag kör dig dit så klart och berättar vad som hänt och så måste vi ringa polisen därifrån, det blir ju inget av det här, men de måste ju se till att gatan blir städad och jag måste ju få … ja din arbetsgivare har ju försäkring och så du vet, det kommer att kosta med en ny skärm och …

Gubben pratade på tydligt skakad av situationen. David hoppade in i morrisen. Han anade att det skulle bli ett himla liv. Och hur skulle det bli nu? Skulle han få sparken? Han hoppades inte. Men skulle dom skaffa en ny moppe och hur länge skulle det dröja och hur skulle han kunna sköta jobbet utan moppen …?

Efter ett par veckor förstod David att det inte skulle bli någon ny moppe i brådrasket. Han hade blivit lovad en, men här knegade han omkring med paketcykeln. En dag ledsnade han på alltihop. Förnedrad, med bultande hjärta, andfådd och arg ställde han cykeln vid stoppljusen utanför Stora hotellet, full med paket. Så gick ner till affären och sa upp sig.

-Cykeln står vid Stora hotellet, sa han bara, jag skiter i det här nu. Ni lovade mig en ny moppe. Jag är mopedbud. 

Han gick därifrån med tunga steg, men ändå nöjd med sig själv. Han hade stått upp för sanning och rättvisa. Han var ingen man bara kunde ta för given. En arbetsgivare borde behandla sin personal bättre. Stötta dom i alla väder. Man ska hålla det man lovar. De hade lurat honom. Utnyttjat hans beroende. Nä, då svalt han hellre. Såna där ska man bara vända ryggen. 

Evald och Britta försökte få honom på andra tankar, pratade om att förlåta, snackade om plikt och anseende och om att ta sitt ansvar och om att inte skämma ut sig och vad skulle folk nu säga om dom och allt det där …

Men han hade bestämt sig. Aldrig att han skulle … chefen i kaffeaffären hade förnedrat honom … inte visat respekt för hans ställning … lovat och inte hållit …

Han började nu stolt att hänga med kompisgänget på café Oscar på eftermiddagarna efter skolan. De pengar han sparat gjorde det möjligt att leva lyxliv ett tag. Här var man någon. Ansedd och respekterad.