Jag gick till hörnbutiken för att köpa något underbart.
Det stod inget om det på skylten. Bara "3 för 2" på falukorv.

Jag frågade damen med dramaten om hon sett det underbara.
Hon sa att hon hade sett mycket.
Mest väntan.

Jag satte mig på bänken vid busshållplatsen.
Tänkte att det kanske är där det bor.
Det underbara.
I att bussen är sen. Och att jag ändå sitter kvar.

Kanske är det så —
att det underbara har klätt ut sig.
Till en hund som snarkar.
Eller till en människa som säger "jag är kvar".
Fast hon inte måste.

Det underbara
är blygt.
Man får inte ropa på det för högt.
Då gömmer det sig i en konservburk eller under ett dåligt minne.

Men ibland
dyker det upp.
Som en smula i knät.
Eller en tanke som viskar:
"Du har redan varit där.
Men du glömde känna efter."