Borta i skogen av dimmig not
där man i tystnad skänkte blot
Är marken idag både tung och kall
så minns Gunnar vars saga är all

I blod döptes den kvällen flon
när man var vilseledda av tron
och Gunnar dog av mörkrets hand
i hopp att fly digerdödens land

Ty pesten kom med skräck och död
svepte in så klagosånger ljöd
Gamla föll snart sedan unga med
kvar fanns bara dödens egna sed

En yngling bars fram med hjärta
fyllt av glädje snart i smärta
folk sa blott du kan rädda oss
och satte sin tro till irrbloss

I förvridna vidskepligheters tid
troddes att död skulle skänka frid
En sten en kniv ett sista skri
ett eko av vansinnets tragedi

Så gå blott där i hjässa blottad
ty du är i livet lyckligt lottad
var ödmjuk och hör vindarnas adjö
från Gunnar som för andra fick dö