Jag dränkte handen i månens ljus
och drömde om en högre lott
än att som fä i betonggrå hus
få slita tills allt liv förgått.

Allt är ändligt, timmen slagen snart,
ändå vandrar jag vilsen kring.
Det jag som barn såg som underbart
blev snart ett lidandets beting.

Bortom dimmor, bortom ödets bro,
en röst ekar vid världens rand
som mor på kvällen med hjärtats ro
den kallar från Serafens land.