Klockan visar tiden
och jag stirrar mig blind
på det förflutna,
på nuet,
på det som stundar –

och känner ruset av mitt inre,
en besvikelse som aldrig tar slut,
en press emot det psykiska.

Jag vill bara
trilla ihop och dö en snabb död.

Men hjärtat fortsätter att slå –
för än är tiden ej kommen.

Men hjärnan vill fly,
stoppa huvudet i sanden,
och tårarna
låter jag rulla nedför kinden –
för det finns ingen mening längre
att kämpa emot
det som ej går att hålla.

Mitt inre väller över
till strilande sorger
av det förflutna,
nuet
och framtiden.

Tankarna –
ett evigt kretslopp
som aldrig somnar.

Och blotta tanken
på livet utanför lådan
är i stadiet
av sorg
och svek.

I orden jag väljer
finner jag
ingen logik.