Mina höfter svävar i elden bakom tröskeln
till ditt hjärta
Bärnsten i din iris och alla på taket läser om sorger i öster
Isblåa kroppar från sommarnätter jag vill glömma
kanske till och med förlåta
Blått, fasader av rävens sträva päls, blåklockor och prästens bruna väst

Vi måste prata om din moster som aldrig kom till tamburinen
jag smyckade i januari månad

Hon trodde du och jag var vi men torkan hade redan hälsat till våren

Då när landet blomstrade av självtvivel och vemod
vid tanken på äppelkarten som föll och aldrig sa förlåt
Eller kommer du någonsin våga närma dig orört
silver i morgonsolen i febrari månad?

Du smeker klaviklar tills benen viker sig och allt är
underbart tills allting klarnar och flickan i bussarongen skriker gråter vädjar om din blick och hoppas leendet inte sviker

Jag tror inte jag vill något mer
än att se på när stillheten inte längre kan vandra obemärkt förbi
Förbi slutna grunder till stillheten i din längtan
Grönskande portar över tindrande vinterängar

Läderartad hud med porer som inte vet smaken av tårar
Tårar från själarna som vinkade av och dog i mars månad

Klockorna påminner om den gången du visste vem jag var
Osmickrande ömsint och vackert fatal
Främmande guld i fönat hår som lockade till talande ord
Nu är allt tyst men allting låter i bruset intill vår vrå
Kan vi vinka av varandra som fågeln vinkade till lyckan i annalkande våren?

Vi kommer inte längre än så och du inser nog
Allt bedrägligt i färger som lyser när himlen skiner blå
Säg farväl och vi ses nog aldrig mer

Innan sommaren skvallrar om allt bedrövligt har nog din moster hunnit beskåda allt du aldrig vågat se