ingenting känns längre
bara en kropp
en mask
en gång var jag någon
nu är jag bara en blyertsstämpel på en gammal sida

fingrarna rör sig men jag ser inte
kanske är det för att det inte spelar någon roll längre
allt rinner bort, förlorat i mörkret
och jag ligger här med ögonen öppna
men inget finns att se

varför ska man ens andas
om det inte är för att någon hör?

det luktar inte längre
inte mat, inte smärta
bara tomhet
en tomhet som jag inte ens kan förstå
men jag känner den ändå
den rinner genom mig som blod, som liv
som gift

jag gråter inte längre
inte för mig
inte för nån
gråten dog med hoppet
och det var länge sen jag sa "hjälp"

kanske skulle jag skrika
men jag vet att ingen hör
och ändå…
varför skrika
när ingen vill höra ändå

de sa att det skulle bli bättre
de sa så mycket
och jag sa aldrig nej
för jag trodde på deras lögner
på mina egna också

det var ett misstag

jag hatar mig nu
men det är inte ens jag som hatar längre
det är bara ord som lämnar en tom kropp

om jag sa det högt nu,
så skulle jag förlora för alltid

men vad har jag kvar att förlora?

där, på kanten av världen
där har vi alla stått en gång
och ändå vänt
men nu vet vi
att vi inte kan längre

det är inte smärtan
det är tystnaden
det är den eviga väntan på att någon ska bry sig
och vi står där, där vi ska stå
utan att gå vidare
och ändå…
inget händer

jag är redan död.
men ingen har märkt det än.
och jag vill inte att de ska märka.