Jag river mina knogar mot betongen,
för att känna nånting.
Blodet luktar som gamla drömmar,
ruttna, kvävda under allting jag aldrig blev.

Du låg där i hösten, kall som marken,
och jag önskade att jag kunde krypa ner bredvid.
Världen skrek åt oss att kämpa —
men vi hörde bara tystnaden.

Jag ser mig i spegeln och ser ingenting.
Bara sprickor där ett ansikte brukade vara.
Alla löften dom gav oss,
ruttnade innan vi ens hann fatta vad dom betydde.

Ingen väg framåt.
Ingen väg tillbaka.
Bara natt, bara mörker, bara jag.

Och jag går in i det,
för det är fan allt jag har kvar.